Så tog jag mig upp och ut själv! Helt awesome känns det och jag börjar efter, jaaa jag vet! 4 månader av brutna löften och undvikna pass känna mig på G igen. På gång. På. Väg!
Varje morgon då jag vaknat 9 istället för halv 8 har jag känt som att loppet var över och ingen idé. Varför det då? Jo för att jag på något konstigt vänster har tagit det som en motgång att komma iväg för sent och inte vara igång på riktigt förrän efter frukost runt halv tolv. Men vadårå!? Jag är ju ledig. Det är fortfarande sommar (om än sensommar) och skolan och riktiga vardagsrutiner kommer ju sen ändå nästa vecka. DÅ kan jag ta mig i kragen tiidigt, tidigt, men än så länge gör det inget om dygnsrytmen blir lite sådär. Jag rör ju på mig. Jag äter regelbundet och balanserat, om än på lite sämre tider men jag får en träningsrutin och en start! Det är ju det som är huvudsaken.
Så jag tog den där förbaskade promenaden. Och appen krånglade och kom inte igång förrän 0,5-1 km in på turen och några stopp för inbjudningsöverlämning och musikprepp sinkade min ”average pace”. Men jag vet ju hur det gick, hur svetten rann på slutet och hur trött jag faktiskt gjorde mig. Därför är jag stolt. Stolt att framstegen tas och mina mentala hinder övervinns. Å så glad att jag har stödet hos familj och vänner som vet hur man kan känna, må och tänka dumt och skumt. Mer om det snart. Nu ska jag duscha och dansa soldansen så de där turbomolnen som blåste in bara försvinner. Idag är det sommar!
Trist med synkroniseringen…but ”the truth is out there!”
LittleMissOnebar 