Striden för en själv

Mer och mer tydligt har det visat sig att en alltför ofta står själv i sina strider. Mot bakgrund i det senaste året. Mot bakgrund i mina känslor de senaste veckorna…månaderna. Masken har släppt, och striden för mig själv är utlyst och startad. Jag gick in i ringen med en önskan om hjälp. I min ringhörna backas jag av en del otroligt värdefulla vänner och en underbar familj. I de tre andra hörnorna finns självkänslan, samhället och de som man trodde man kunde förlita sig på (i form av arbetsgivarens olika instanser). Men tyvärr utkämpas fighten mest av en själv, och självkänslan är kanske den största fienden att slå ned.

Första smällen kom när jag till slut insåg hur trött jag faktiskt är. Att all min energi snart är på botten och för att orka fortsätta behöver jag dra i handbromsen. Men uppbackningen från primärvården men också från arbetslivets närmsta ”allierade” i form av arbetsgivaren brast och blev den dåliga självkänslans medkämpe . I detta står man själv. Mental ohälsa kräver klart och tydligt en tilltro som är otroligt komplex och att bli misstrodd är vardag. Smäll två, jabben från samhället och arbetsgivaren gav nära knock-out. Kämpa sig upp, orka strida för mig själv och mina behov. Låg i underläge i fyra, fyra (?!) dagar. Höjer garden och ber om hjälp från samhällshörnan igen… snälla lyssna, någon! Vem ska jag annars vända mig till? En vänlig röst svarar; ”kanske om två veckor, men blir du liggande igen kanske du ska höra av dig mer akut? Och arbetsgivaren borde ju faktiskt hjälpa dig då matchen i grunden är arbetsrelaterad”…

Orden gör att jag missar undercuten från självkänslan och jag sänks till mattan igen. Vännerna vid repen tar emot smällen något, ger uppmuntrande ord och råd. ”Kanske kan öppenvården för psykiatrin lyssna? Du kanske ska ta den strategin när du orkat dig upp för tredje ronden. Du orkar upp! Du vet vad du behöver och lyssna på din inre röst…”, hörs mellan susen från smällen. Nu gör det så ont inuti så tårarna rinner.

Jag tar en klunk vatten, kyler skadorna med ispåsar och tar stapplande steg mot samhällshörnan igen… med bristande röst ber jag kvinnan vid psykiatrin om råd och hon bekräftar mina behov. Hennes ord ansluter till min ringhörna och jag får kraft att ge självkänslan en rak högerkrok. Med nyvunnen kraft ger min vänsterjabb en öppning till samhällets primärvård och jag klarade till slut av tredje ronden. Från arbetsgivaren hörs små hurrarop; ”bra för dig men skönt att vi slapp, bra att du tog ansvaret för dig själv men vi kan/kunde endast hjälpa när till och med dem sänkt dig. Det är ju knasigt men det är så det ser ut och det är ju konstigt att också vården slår på dig…”

Så här står jag… sargad och blåslagen men fortfarande med i matchen. Striden för mig själv själv pågår och slagen kommer i attackvågor. Jag samlar energi och arbetar på att få självkänslan som närmast allierad, mina närmsta vänner och familjen hejar och backar upp bakom mig. Men kampen verkar fortsätta vara min och tilliten till samhällshörnan och de jag trodde stod bakom mig från arbetsgivarens sida får ständigt små skavsår. Jag lever men är fortfarande inte riktigt den jag varit. Jag försöker men inser att även smällarna kanske stärker mig. Att ibland visa sig svag kan vara en styrka och att styrkan faktiskt ligger i att be om hjälp. Nu hoppas jag bara att det skedde i tid…
image

 

Annons

Sanningen om blomman

12189614_10154269036567646_797821634958469485_n

Livet är inte alltid god brunch, ändlöst mys med familjen & svalkande drinkar i eftermiddagssolen på altanen. Ibland, men nu på senare är det rätt pissigt, med noll energi och noll lust till mycket annat än att sova, på sin höjd ta en nypa luft på en promenad men oftast bara gömma sig under täcket. Jag är hon som utåt sett kan verka stark och självsäker men inuti mest försöker hålla samman utan att brista. När jag ber om hjälp är det när inget i mig själv är kvar och räcker för att hålla mig över ytan längre. Jag har nog fått det av min envisa mamma. Hon som ska klara allt, tar på sig allt, ger av sig själv och tänker inte på att hon själv ska orka i längden.

Så nu är jag där. Fast mellan stolarna i min sköra bubbla. Känner mig som den där blomman som hänger på den livskraftiga stängeln som utav ett under växt fram från den karga barkliknande jorden. Livstålig tillsammans med sina lika sköra medblommor på stängeln. Men snart tar näringen slut och den starka blomman faller likt en snöflinga till marken.

Kannan med det välbehövliga vattnet och extra näring skickas från den ena till den andre. Det gör att blomman knappt orkar sträcka sig mot de få ljusglimtar solen ger mellan molnen. Den som håller i kannan gör så gott den kan och ger små verktyg i insats för blommans överlevnad. Men om den insatsen inte räcker till eller är för sen?

Jag ber inte ofta om hjälp. Jag biter ihop och kör på. Nu bad jag om hjälp. Ett samtal blir så uttömmande..den i luren gör så gott den kan. Egentligen ligger ansvaret på nästa enhet, för att få tillgång till den krävs okej från annan person. Hon, jag, blomman suger upp det sista av orken, näringen och ljuset för att kämpa. Men att kämpa för sig själv tycks inte vara lika lätt som att kämpa för andra.

Man kan hålla en blomma vid liv med omvårdnad, vatten, ljus & ibland lite extra näring. Men att rädda en blomma när den redan fallit från sin stjälk… Nej, livet är inte alltid den där goda brunchen, den svalkande drinken eller att umgås med nära och kära. Men det är det som håller mig kvar på den där stängeln. Dock vill jag med detta inlägg visa på ett perspektiv till, att det som syns utåt kanske inte är det som känns inuti..

Märkt , , , , ,

Sommaravslutningar deluxe med extra allt!

Har varit en helt fenomenal vecka både jobbvis och hemmavis.  Vädret kan man inte klaga på och idag har vi ju till och med temperatur att likna vid varmaste juli 😍Helt Lovely alltså. 

image

På jobbet hade vi en otroligt uppskattad sommaravslutning i onsdags med avtackning av de blivande skolbarnen med rosceremoni och medaljutdelning på dagen med allsång och tacomys på kvällskvisten.  Just dance-off mellan föräldrar och barn/pedagoger som skapade en glädje hos alla som är svårbeskrivlig.  Så fruktansvärt kul! Man kan ju bara älska folk som bjuder på sig själva och går in med 100 % för uppgiften. 

image

Svävar som på moln efter två härliga avslutningsdagar med extra allt.  Vallarna en kanonsommardag med sång,  glada barn,  överraskningar,  discodans,  grönska,  tårtfika i gassande sol och semesterkänsla går ju liksom inte att klaga över. 

Snart semester! Men jag njuter redan ändå :)
Nu ett glas rosé på lilla täppan och den nybyggda altanen innan grillning med systeryster + barn och kära modern. 

image

Märkt , , ,

Om att vara sin egen värsta fiende

En hypotetisk måndag vecka 18:
En arbetsdag till är över och jag tar mig hem.  Vet redan nu att istället för att ta mig hem borde jag gå, cykla eller ta bilen för någon aktivitet. Slutkörd.  Att prioritera då utan ork och motivation är ett – ja,  rent he*ve*e för ens självkänsla.  Att veta att jag inom mig egentligen har den där styrkan.  Jag har viljan.  Jag har orken.  Jag är stark. 

Men. Jag. Kommer. ALDRIG. Till. Skott. 

Jag vet att jag egentligen bara behöver ta en promenad sen när jag igång.  Jag vet att jag kanske inte borde köpa den där nya klänningen som jag kanske inte behöver bara för att se om jag kan ha den till bröllopet jag ska vara gäst på inom kort.  Jag vet att hade jag bara tagit mig samman då för en månad, två månader, ett halvår,  ett år sen så hade jag kanske varit på god väg mot mitt mål nu. 

Jag vet att om jag bara hade andats,  tagit några extra tankestunder och pratat ut så hade jag kanske inte grävt ner mig så djupt i min bubbla för 6år sen då allt vände till det mörka igen

Jag vet

Att då inte ha motivationen nog att vända sin livsstil, att använda alla erfarenheter och kunskaper som finns inom sig,  Att bara bryta den där negativa spiralen som för en längre ifrån sitt mål.

Ja,  det är att vara sin egen värsta fiende. 

Vad kul det ska bli att utplåna henne!

För att jag gjort det förr,  för att  jag vet att jag kan.  För att jag vet att jag måste. 

Nu ska jag kämpa för att må bra igen. 

Jag ska bli mig själv igen!

image

zooombie, zooombie….zooombieee,iieee,iiieee!

Vaknar igen runt ett och kan inte somna om. Det är första gången. När klockan sen slår och det är dags för den inplanerade långa morgonduschen vaknar jag efter en natt med minus på sömnkontot, igen, och med en rackarns hufvudvärk och illamående som jag gärna sluppit undan.

Som förskolefröken somnar jag ofta tidigt i soffan. Jag har också perioder då jag inte kan somna alls. Hamnar i nån sorts övertrötthet där jag har svårt att slappna av, tankarna far runt och vid tolvsnåret tänker jag att nu måste jag sova. Jag ska ju upp och härja klockan 4.15/5.15/6.15 igen för morgondagens arbetspass. Fyra, fem eller sex timmars sömn varvat med upp till tolv timmars sömn ger liksom ingen konsekvens… Jag blir en introvert zombie (finns såna?) Haha! Som hämtad ur ett avsnitt av senaste The walking dead.

Alltsomoftast biter jag ihop. Jag struntar i den vidriga tröttheten, utmattheten, huvudvärken och annalkande deppigheten. Tar mig till bygget. Gör min plikt. Oftast mer därtill om jag får vara självgod. Men då och då säger kroppen emot. Zombien måste få sin vila. Huvudet visar tecknen, ibland magen och handlederna värker. Idag går fröken Hårdrock ingenstans. Hon ska bädda ner sig under täcket. Vara så osocial hon bara kan. Äta så mycket ensamhets-, och deppighetshjärna och inälvor som hon bara kan innan hon kan få bli människa igen.

132152570285210841_QcRUSYs5_c

I detta tappar hon dock ibland bort sig själv. Motivationen att hitta tillbaka blir som bortblåst. Tar tecknen på att zombieviruset ligger där i kroppen och vilar. Prestationskraven och viljan att vara sig själv, den riktiga Hanna, den där glada positiva och utåtriktade Hanna krockar med zombieHanna och energin tar slut helt. Det är då det brukar bli riktigt tomt. Svaren tar slut. och en ensamhet som inte ens alla underbara familjemedlemmar och vänner omkring henne kan avvärja är den dagens, helgens eller veckans sanning. Dags att kapitulera. Inse att det finns mörka krafter inom en som måste få utrymme för stunden.

Men snart är jag tillbaka. Ur hålan i mörkret där jag ibland måste få deppa ihop i. Sen hitta den där tåten – den rödorangea livlinan som gör att jag kan klättra upp till toppen igen. Jag börjar fatta mer och mer varför. Mitt liv fram till nu har gett mig den egenheten. Men jag vägrar låta den ta över. Det är i grund och botten Hårdrock som vinner. Mitt liv ska för alltid betonas av det positiva. Det negativa ska aldrig få ta överhanden mer än för stunden. Den stunden kan zombien få. Men inte livet – inte drömmarna.

250794272969082513_jYuvPFiB_f

Märkt , ,

När man känner att man tappats bort

22:35

Jag ligger plötsligt sömnlös med bortflugen trötthet efter förra nattens kvidande mensvärk och funderar över perspektiv. Hur jag som en någorlunda framgångsrik, numera universitetsutbildad kvinna i ett förhållandevis rikt land, med pengar på fickan och hälsan någorlunda i behåll kan tillåta mig själv till självömkan, deppighet, bitterhet och en känsla av uppgivenhet över att mitt liv då och då dels inte uppfyller mina egna prestationskrav. Men också över att jag liksom inte känner att jag ges/fås/tar eller har förutsättningarna att vara och bli eller känna så som jag egentligen är värd. 

Har jag den rätten? 

Såg idag två dokumentärer. Den ena om en FRUKTANSVÄRD helt OFÖRSVARBAR handling utav sex (eller vara dem fler) ”män” (läs: monster) i Indien som innebar slutet på en kvinnas föredömliga liv – på det mest brutala sätt. Det gav mig perspektiv. Jag såg även en glädjande, men tänkvärd dokumentär om ett gäng, ja ett gäng goa pensionärer på väg på en hisnande resa till Grekland – om att leva livet till fullo ända till slutet. Att det aldrig är för sent att drömma, eller att få de drömmarna förverkligade. Av egen kraft eller med hjälp av andra. 

Två ytterligare perspektiv på livet. Och visst, jag kan varken jämföra mig med kvinnor som dagligen riskerar att få sina liv vidrigt raserade av inskränkta, outbildade och snedvridna så kallade män. Eller med ett gäng pensionärer som länge trott att de fått uppleva det bästa i sina liv redan. Men alla bär vi på bakgrunder och historier som då och då kanske kan få oss att minnas, att inse att vi inte är superhjältar eller byggda att ständigt se allt från den ljusa sidan. Dock kan perspektiven, iallafall för mig, göra att jag kan kämpa lite till. Att intala mig att jag nånstans kan skaffa den inställningen till livet som kan ta mig vidare ur det här tillfälliga mörkret i tillvaron. 

Det kommer kanske alltid finnas krafter som försöker motarbeta eller på vidriga sätt försöker skapa en evigt mörk och orättvis värld. Indiens dotter kunde se det goda i en ung väskryckares felaktiga handling och vända det till något gott. Hennes öde landade till slut i en fasansfull tortyr som ledde till hennes död. För att sex monster inte hade perspektiv. 

Jag kommer inte längre i mina tankar ikväll, mer än att mina nya perspektiv från idag har skapat en beslutsamhet i mig. Att alltid försöka. Att alltid drömma och försöka men egen och vänners kraft att förverkliga drömmen om det ljusa i mänskligheten. Att förmedla perspektiv. Att utbilda. Att alltid försöka förstå den andre. Utan den förmågan finns för mig annars alltid risken. Risken att mörkret fortsätter och att fler monster kryper fram ur slummen och berövar oss allt det goda… 

Musikhjälpen 2014!

Nu har jag startat en digital bössa och ett initiativ för att stödja musikhjälpens insamling i kampen mot spridningen av hiv. Så kom igen! Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Vi kör!!

Du hittar insamlingen här;

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/nukorvi-alla-kan-gora-nagot

Let’s do it!!

t697vvra_reasonably_small

 

Och i kommentarsfältet stod det ”han är neger…”

Mot bakgrund av föregående inlägg vill jag även ventilera detta; det kommer säkert få följder, arga kommentarer med mera. Men jag tror att jag faktiskt klarar av det.

I Nyköping härjar ”våldsmannen” sedan tidigare i sommar på gatorna i skymning natt och gryning. Han har ruskigt nog gett sig på en ensam tjej med t-sprit på händerna för att ”söva” samt tagit sig in i folks lägenheter, bland mycket annat. Jag är förbannad. Förbannad för att jag nu ska behöva gå runt med en rädsla för min egen säkerhet – samt för att detta begränsar mina aktiviteter något. Jag väljer liksom inte att ta cykeln själv från krogen en fredagkväll ute med tjejerna, eller den där promenaden en tidig tidig morgon som jag borde kunna utefter min vilja.

Någon frågar sina vänner på Facebook om de vet hur han ser ut för att hen såg en skum människa titta konstigt på hen och hens barn på väg till förskolan. Berättigat, visst kanske, men inte helt utan följder. I kommentarsfältet rullar ryktena frekvent in på löpande band. ”Han är afrikan” , ”han är halvmörk, smal och skum”, eller den som gjorde att originalstatusens person nu av mig är avföljd nämligen ”han är neger…”. Den kommentaren som fick flera likes av personer jag nu funderar på om jag vill fortsätta följa. Drastiskt av mig kanske, men ja, just smygrasism, rasism och uthängande kommentarer som denna stämmer inte med mina värderingar, trots att man kanske ska få tycka som man vill i et demokratiskt samhälle…

Det våldsmannen gör är enligt mig inte rätt, han bör fångas, förhöras, utredas och få ett lämpligt straff enligt lagens mening, säkert hårdare straff än vad Sveriges lagstiftning erbjuder –  eller hör och häpna – VÅRD för att hans sinne inte är helt som sig bör. Däremot förtjänar inte samtliga Nyköpings invånare av utländsk härkomst våra misstänksamma blickar, oförtjänta signalement på ihophafsade facebookgrupper med mörka syften som bakgrund. För vad har upphovsmakarna egentligen för agenda? Hur är deras människosyn i botten? Reflektioner på den?

För det är så det nu ser ut. Polisen blir nedringd av diffusa samtal från ett antal kvinnor som känner sig iakttagna. Mitt i allt detta kanske det riktiga signalementet försvinner i mängden och det blir allt svårare att utröna den skyldige. Att gå ut med ett utseende till någon annan än polisen leder dessutom till att vittnesmål kanske inte kan användas i rätten. Inget har dessa människor lärt sig sedan rykten spreds om en mamma som i en förlossningsdepression skadade sig själv och sitt spädbarn med tragiska följder. Hon stämplades snabbt som något hon inte var. Ständigt delas islamofobiska eller rasistiskt hämtad propaganda som ska öka våra rädslor om att det okända, dem okända och det främmande som ju är ”så farligt”.

Frågan är om inte detta fenomenet gör mig argare än att jag utav rädsla inte vill cykla min motionsrunda tidigt innan morgonskiftet på jobbet. Att den faktiskt skyldige kanske går fri för att felaktig information misstänkliggör oskyldiga. För att främlingsfientligheten ökar. För att ryktena gör att andra likasinnade våldsmän vågar sig ut och gör samma eller värre saker.

Så snälla, låt polisen göra sitt jobb. Håll ögonen öppna, gå inte själv och ring inte för minsta blick. Ta hand om varandra och tro gott om människor i första laget. Allt har sin orsak och jag kanske är naiv att tro att även dessa hemska gärningar har en bakgrund som vi kanske inte ser just nu…

 

 

 

no racism

 

I do not own the pictures, they’re from a google-search and made into a collage by me. All respect and thanks to the people responsible for the sources.

Märkt , , , , ,

Om att vända ryggen till

Jag har aldrig sett mig som särskilt politisk. Har sedan skolans samhällskunskapstimmar alltid sett mig som ”inte intresserad” och röstade inte första gången jag var berättigad. Jag är uppväxt i en familj där vi av med tro som bakgrund avsade oss rätten till demokratiska röster för att en högre makt snart ändå skulle utjämna världens alla orättvisor och ondska.

Däremot har jag alltid, utifrån min uppväxt och den enligt mig empatiska, kärleksfulla, men kanske inte alltid rättvisa eller jämställda värdegrund och samhörighet strävat efter ett humanistiskt tänkande. Enligt mig är alla lika mycket värda. Alla (med vissa undantag) bör ha samma förutsättningar i livet sedan starten, rätt till egenbestämmande, grundläggande behovsuppfyllande som rent vatten, mat och tak över huvudet. Rätt att säga NEJ om något inte känns rätt.

Nu ser inte världen ut så. Onda människor, människor med vinst i sinnet, människor som ska dra nytta av andras olycka säger att en grupp andra människor inte får bo kvar i fred på sin plats på jorden. Det krigas, barn växer upp till slavar eller värre, män dras ned i gruvor för att samla mineraler till bättre ställda västerlänningars mobila telefoner och teknik. Kvinnor och flickor tvingas att sälja sina kroppar eller dö en smärtsam död. Män och kvinnor som inte har någon annan lösning än att be om medlidande, medkännande och kanske en slant på våra gator. Måste dem inte så gör dem det inte.

För mig är dessa utsatta, förföljda mor- och farföräldrar, fäder, mödrar, döttrar och söner varmt välkomna till ett glesbefolkat och rikt land som Sverige. Tvingar någon dem att tigga så bör det väl iallafall vara åtminstone i mitt intresse att ta reda på varför och hur jag kan hjälpa till på annat sätt? Jag kan absolut bli bättre på detta.

Men då finns det de i världen, i Europa och i Sverige – i Nyköping som anser att dessa orättvisor ska fortsätta finnas. Här är utsatta människor inte välkomna, våra jobb är våra och vår välfärd med. De som skriker Sieg Heil på vägen vid mitt och mina grannars kvarter. De som talar på Nyköpings torg för att få mer makt i landets riksdag.

Jag kan absolut ta debatten med dessa människor, vilket är en del till varför jag skriver detta just nu. Jag kan också välja att i protest vända ryggen till talaren på torget i tystnad för att visa min ståndpunkt. Jag känner att alla sätt som är möjliga inom lagens regler bör användas för att få en mer rättvis och humanistisk värld. En värld där goda gärningar väger tyngre än gränser och överfyllda behov och ägodelar.

Det tenderar vara dem som har minst som är mest generösa i samhället. Kanske för att de vet hur det är att inget ha. Kanske för att de är vana att dela det lilla de har med andra ändå.

Jag jobbade i torsdags men hade verkligen velat vara där i tyst ryggvänd protest. Nilsson (proteststartaren)beskriver känslan som euforisk. För, det är något gruvligt fel med delar av världen idag, men jag hoppas och tror att vi kan vända allt till det bättre igen. Du och jag kan inte göra allt men vi kan definitivt göra något!

1424326_10152075188007375_992017095_n

Märkt , , , , ,

Det är de små sakerna som gör det!

Typ som att tillbringa en heldag med väninnan i Norrköping. Att få unna sig lite fint, lite gott att äta och dela på en flaska rosé i Strömmenparken. Att bowla med syster, bror och systerns barn en söndag trots att det går så dåligt att man skäms. Att där få ögonkontakt med en grann kille i banan bredvid som råkar tappa klotet och le mot varandra.

Eller att kunna returnera klädesplaggen med den större storleken och istället behålla den mindre varianten.

Det är just dem, små, fast ändå rätt stora sakerna som förgyller livet.

Tror ni att jag är tillbaka nu? Efter min bloggtorka DELUXE!?BildBildBildBild

%d bloggare gillar detta: