Jag kan knappt tro att det är sant, och helt ärligt så blev jag mållös när det hände.. MEN. Nu. Har. Det. Hänt!
Jag har nämligen korresponderat med ett underbart exemplar på dejtingsajten och jag är såld. Eller vad sägs?
Jag blev så mållös av herrans vackra ord att jag var tvungen att hämta inspiration från webben. Men nej, jag tänker nog faktiskt inte slå till. Nepp!
Fröken fortsätter leta och skiter i restskatten från den där skönhetsskattelagen. 😂
När det kommer till djungeln vi alla kallar nätdejtande så finns inga gränssättningar i ålder. Jag har, då jag inte känner att jag skulle ha mycket gemensamt med ”bengan52” eller ”Biglimpan_65”, satt en intressemarkering för män inom åldersspektrat ca 27-39.
Sen vet jag att när det gäller kärlek har åldern ingen betydelse och kärlek har inga gränser samt alla andra klichéer som nämns ständigt överallt och ingenstans. MIN erfarenhet på just dessa forum är dock att just männen av den något äldre kalibern inte har visat sig vara riktigt den jag söker. Detta av bland annat denna orsaken:
”Dig skulle man ha mot en vägg! ;)”
-bigdi..xxx 65 år
”Hej sötis, hur kommere’sej att du är singel? Jag skulle låsa in dig så ingen stjäl dig”
-minns ej namnet men han var närmare 50
Eller varför inte:
Ovan är ett exemplar vars taktkänsla (eller brist därav) inte är direkt sällsynt på de medier jag loggat in på. Jag bryr mig i detta fall inte om att censurera personens namn. Till höger ser ni även karlns fräscha kvinnosyn i hans presentationstext. Härligt att kvinnor av idag varken får träna eller klä sig utan manligt tyckande.
Eller nån av dessa 4 exemplariska ungkarlar?:
Just dessa exemplar valdes ut pga deras stora bredd utav takt, ordval, brist på korrekturläsning och vilja att vara ”hipp för sin ålder”. Ja jag kanske är hård nu, 44 är väl inte så gammalt? Men joo! För mig är det så, jag har dessutom valt bort flera av dessa män pga deras ålder enligt indikationen på min sida. VARFÖR SKRIVER NI TILL MIG?! Och varför kan ni inte bara skriva som en hyvens person?!
Priset tar ändå min ”lilla vän” a.k.a. ungkarlsexemplaret ”BrandmanBoob 48”. För vem kan inte häpnas så pass av denna människa att en liksom inte kan avsluta konversationen? Som vanligt läses varje ruta nedifrån och upp.
Han är ju iallafall Positiv och Glad. Nej, nu Skall Jag ta Maddes Prinsesskrona på Mitt huvud och Le till Världen. Kanske ska ge herrn en ärlig chans ändå? Vad säger Ni?
Resan fortsätter nog…
Ja alltså, hela den här grejen med onlinedejtande är ju tidskrävande i sig. Men vissa en möter verkar, ja, ha ett helt annat perspektiv på tid och hur tid ska användas (läs enligt ordningen på siffrorna) ;
Kontakten med detta exemplar blev kort och inte alls händelserikt. Iallafall inte för mig. Men han tycks ju ha känt sig rejält road.
LOL 🙊
Följande exemplar av man på dejtarmediet tycktes ju initiellt vara en ganska rolig prick… (läs nedifrån och upp)
Tills det framkom att humorn dels var ganska ensidig men också att den humoristiska förmågan ganska egocentrisk. Vem fattar inte en sedvanlig ordvits?!
Japp… sökandets resa fortsätter!
Jahopp! Merparten av sommaren har troligtvis gått oss förbi och med det tar jag upp det här med min resa inom nätets (o)romantiska bana. Idag ska jag ta upp riskerna med att i sitt fotoalbum publicera en bild med en sedvanlig klyfta. Inget mer, inget mindre..
Jag är inte särskilt super”välhängd” i lökregionen, inte heller så att jag har svårt att fylla den B-kupa jag ofta inhandlar. Dock verkar merparten utav den manliga skaran nätdejtare ha otroligt svårt för det här med gränsdragning över sitt tyckande om den kvinnliga förmågan att bära ett par bröst, hur de ska/borde/bör/måste kommenteras, hyllas, ratas eller dylikt.
Jag HATAR dessutom det faktum att jag några dagar senare gjorde en beskärning av sagda bild till mindre uppenbar klyfta, och skräms av det faktum att uppenbara ”gillanden”, kommentarer och inviter minskade radikalt. Varför ska jag som kvinna, relativt stolt över min kropps bedrifter, förmågor, skönheter och skavanker behöva ändra min profil för att undkomma det här ( allt läses nerifrån och upp):
Eller det här, som fick mitt tålamod att rinna över…lite grann 😂😭
Sitter och fnissar hejdlöst över mitt nätdejtande. Har snarare blivit underhållning än seriösa försök. Länge har även tänkt att jag känner mig smått patetisk när att jag sitter här 31 och ett halvt anno gammal/ung och har så svårt att hitta nån att kanske bli gammal med – eller fortsätta leva som ung med. Har jag för höga krav? Har jag det?
Låt oss se på tre ganska aktuella alternativ. Från senaste veckan faktiskt. Rykande färska ungkarlsexemplar minsann;
Ungkarl #1;
En av mina första dejtsajt-exemplar. Vi kan kalla honom Mr ”Nyfiken bara”. Vi skrev en del sommaren 2014 och utbytte en del tankar. Han verkar ståtlig, musikalisk och något vettig. Snart börjar han be om bilder, mer och mer utmanande. Sen tar kontakten slut. Det är tyst. Jag ser på medier att han är i en relation sen en tid tillbaka – fräscht… Jag blockerar och döljer. I vintras gillar Mr ”Nyfiken bara” en bild av mig på dejtingsidan och han är tydligen singel. Förra veckan kommer detta gulliga initiativ på en chatt. Jag menar, det är så en smälter!
Rätt upp och ner bara! Och efter detta är det än så länge tyst igen. Vi hörs kanske om två, tre år igen då?
Ungkarl #2:
Här finns tyvärr inte bildbevis, då dejtingsidan raderar mail äldre än ett halvår, eller nåt. Du får lita på mitt ord. Jag kallar honom Mr ”Awkward” och det är ett ungkarlsexemplar i den ädla kategorin ungtupp (ålder ca 21-25). Den unge herren har skickat någon form av ”gilla” på en av mina bilder och skriver ett mail enbart bestående av ”Hej”. Lite rart, tänker en kanske då?
Jo. Men. Visst.
Senare samma kväll kommer ”Gör’u” (inget frågetecken, inget mer)
Jag skriver: Inte särskilt mycket. Glor på teve men ska nog knyta mig snart. Själv? (Varför frågar jag, är ju inte ens intresserad. Big fail… BIG FAIL)
Han svarar: aha, okej. Jag ska faktiskt vara ärlig. Jag onanerar lite… är det okej?
(HAHAHAHA, jag dör lite)
Jag svarar dagen efter, när jag skrattat färdigt: Nejmen gud, vad skönt för dig vännen. Fick du komma? Alltså shit. Nu blev man ju nästan lite sugen själv. Men skämt åsido. Jag hoppas att du spritade luren sen.. det går ju så mycket hemska sjukdomar nu för tiden.. (eller nåt liknande)
Jag fick aldrig nåt svar…
Och så dagens, ungkarlsexemplar #3:
När en tar upp luren för att kolla klockan på stresskursen och det första en ser är notisen…
(och typ smäller av) Hann nån bredvid se? Varför skäms jag? Jag om nån borde inte skämmas!
Jag har nu döpt denne adept. Han kallas för Mr ”Rumphålspuss” och har tillfört dagens största och längsta facepalm. Jag blir snart förtvivlad över män…
Exemplar #3 är för övrigt en sån där som skriver ”hej sötnos” som första invit och som sen utlovar längre och mer originella meningar om han hittar en på kik. Det stämmer inte. Inte alls…
Lita aldrig på en ”hej sötnos”-kille…
Så, har jag för höga krav?
Hmm, to be continued…
Det här inlägget sponsras av ”Viking Cinderellas 20-30 year old guys crew” samt gonorré.se
Tyvärr är det inte censurerat så känsliga och ej byxmyndiga läsare varnas! Jag kommer under inga omständigheter ta konsekvenserna av eventuell läsning trots varningen…
Bildcollaget läses med start från bilden uppe till vänster numrerad 1 till bild nere till höger numrerad 7.
Jag säger bara… snälla hjälp!
Jag ville inte höra fortsättningen, men det blev en fortsättning ändå…
Jag skriver: Det känns ju onekligen som att du vill berätta fortsättningen…
Han svarar: Känns ju inte som att du är vidare intresserad av att höra mer heller… Så varför skulle jag?
Sjukt otrevlig ton av dig, Du går ju igång på att höra men du ska verka så jävla pretto!
Varför ville du höra från första stund?(EH VA??)
Jag svarar (nu något frustrerad…): Hej
Om du menar att du i mitt senaste meddelande kunde läsa av min ”ton” som både otrevlig och pretentiös genom en rad så bugar jag mig djupt och ber så hemskt mycket om ursäkt.Att du sedan kunde tolka ”surprise me” som en pepp invit till hur jag ”går igång” på mini-sexnoveller kan jag ju däremot motsäga mig rätt radikalt. Men visst, jag anar att jag troligen var ganska naiv att tro att jag mot förmodan skulle kunna få ett mail som stred mot det gamla vanliga ”tjena tjejen, gör’u?” ”fin, heting” ”dig skulle man ha mot en vägg” eller liknande (gärna från Bengan, 53 eller MRBiggest, 48). Jag trodde liksom att jag
faktiskt denna gång skulle få bli överraskad. Gissar att ”veta mer om varandra” för dig handlar om att utforska varandra likt nyfiken gul…Så ja, min ton kanske var en smula pretentiös – om du med pretentiös menar krävande, utmanande, anspråksfull etc. För jag har kommit till den punkten i livet då jag kräver mer en en tunga och en dask på stjärten som invit. Och jag blir faktiskt hellre utmanad intellektuellt och humoristiskt (vilket var mitt försök av den krassa duschfrågan) av en kille än genom sexting med obekanta män på en dejtingsida…
Så nej, jag är varken förvånad, har gått igång eller ville höra nåt sånt inledningsvis heller. Men ber om ursäkt för mina höga förväntningar och min otrevliga ton.
Lycka till med novellerna.
Låt mig tillägga att pöjken numer är avstängd från sajten. Mehehe….
Okej… jag har ju inte direkt hört till de mest opersonliga och integritetsstrikta personligheterna i bloggsfären, med mina smått deppiga utmattnings-texter och det faktum att jag och min självkänsla åkt på en del smällar i mina snart 32-åriga väsen. Det är en del av mig, som tydligen verkar finnas här för att stanna. Det är bara upp till mig att hålla det inom rimliga gränser.
Så… jag började för ett par år sedan att titta in på diverse nätdejtarsajter. Mest gratisvarianter eller gratisversionen utav de som man annars måste betala för. Snålhet kanske, eller ren nyfikenhet över vad sidorna kan tänkas innebära för en sån som mig i synnerhet eller en singelkvinna i Sverige i allmänhet. Den jag har hängt mest på är den orangea, den glada som hänvisar till en populär barnrätt. Det är också där jag fått mest kontakt. Av alla dess slag.
Alla. Dess. Slag.
Jag har åkt på en del nitar, men även lyckats träffa ett par själar live. Vissa goda erfarenheter och vissa helt… minnesvärda men, nej helt enkelt.
Det kan vara rätt underhållande. Både konversationer med trevliga och hyvens män, pojkar och ja rent ut sagt gubbar i min så kallade fars eller kanske till och med en potentiell farfars ålder. Som jag kanske råkat svara av ren dumhet… eller det som är roligast – Att göra en match av att på det mest intressanta sätt svara, med liite framkallad dumhet, eller smått lika idiotiska anda som det initiativ jag fick, från deras håll.
För ett ”tjena fining, läget ikväll’rå” eller ”dig skulle man vakna upp bredvid” från, låt säga, ”MrBig53” ger mig ungefär lika mycket behållning som ett paket minimjölk med kort datum till gräddsåsen. DÄREMOT ger det mig mycket stor tillfredsställelse att då kanske ge ett sånt här svar till en sån här första kontakt (let the social uthängning begin);
Jag förstod helt enkelt inte.. vad menar han? Och varför vill han inte förklara? Sen, nu var ju inte detta exemplar av den äldre skaran eller de mest skamliga inviterna. Jag får kanske be att återkomma. För det är ett rätt intressant fenomen den här nätdejtarjargongen och de OTROLIGT stereotypa/hyper-chauvinistiska/äckelgubbifierade mailen en får.
Jag vill tacka Nanna Johansson med medarbetare för inspiration. Jag hoppas att jag kan bli Nyköpings version av Swedish Girl seeking.(kolla in denna underbara!)
Frökens dejtingresa fortsätter
To be continued…
Jag har kommit till insikten att det senaste året har satt de mest udda spåren. Jag har tappat bort saker som kan tyckas vara triviala men som för mig är de små pusselbitarna till vem jag är som person. Att lyssna in ny musik. Att ta in en text från en artist, en melodislinga som jag hört men inte tagit till mig i mitt innersta. Att leva mig in i den musikaliska världen har sedan barnsben varit en del av mitt personliga väsen men har fått mindre och mindre utrymme då min tid och energi har lagts på annat.
Musiken skulle kunna vara min passion, men ser det kanske mer som att kreativiteten är min passion. Den har också fått stryka på foten. Jag har under cirka 1.5 år skjutit upp, ställt in och struntat i dessa saker som tar tid men som skulle ge mig så mycket mer ork och lust att göra det vardagliga och det dagliga OCKSÅ. Att sätta mig ned med gitarren. Sjunga den där vackra raden. Att färglägga den där sidan i färgläggningsboken. Att sy den där dynan. Att skriva det där blogginlägget och uttrycka sina innersta tankar. Att laga den där rätten som jag länge tänkt omarbeta. Att göra om den där möbeln så att den avspeglar min stil. Att ta mig an den där nya möjliga hobbyn. Kanske lära mig det där språket igen.
Men att jag känner nu att jag inte har haft tid att ägna mig åt musiken. Att jag först nu har tagit mig tiden att lära känna exempelvis Almes träffande texter, påminnelser om ett i vissa fall liknande liv i några textrader. Det är för mig ett tecken på tomhet. Insikten om tomheten i att på flera sätt ha tappat bort en pusselbit av sig själv…det som byggt upp blomman från roten.
Blomman har nu slängt av sig masken. Masken som på många sätt fått henne att undvika de väsentligaste delarna av hennes varande och fokuserat på alla andras behov och ställt hennes ouppnåeliga krav på sig själv före sitt eget välmående. Nu ska det sugas näring ifrån sådant som ger kraft och energi. Med början i musiken och kreativiteten. Med luft från promenaden som annars gav plats för återhämtning så att energin kunde ges bort till…arbete, energislukande personer och ting. Leva för att arbeta eller arbeta för att leva? Nu vet jag iallafall vad jag helst vill.
Mer och mer tydligt har det visat sig att en alltför ofta står själv i sina strider. Mot bakgrund i det senaste året. Mot bakgrund i mina känslor de senaste veckorna…månaderna. Masken har släppt, och striden för mig själv är utlyst och startad. Jag gick in i ringen med en önskan om hjälp. I min ringhörna backas jag av en del otroligt värdefulla vänner och en underbar familj. I de tre andra hörnorna finns självkänslan, samhället och de som man trodde man kunde förlita sig på (i form av arbetsgivarens olika instanser). Men tyvärr utkämpas fighten mest av en själv, och självkänslan är kanske den största fienden att slå ned.
Första smällen kom när jag till slut insåg hur trött jag faktiskt är. Att all min energi snart är på botten och för att orka fortsätta behöver jag dra i handbromsen. Men uppbackningen från primärvården men också från arbetslivets närmsta ”allierade” i form av arbetsgivaren brast och blev den dåliga självkänslans medkämpe . I detta står man själv. Mental ohälsa kräver klart och tydligt en tilltro som är otroligt komplex och att bli misstrodd är vardag. Smäll två, jabben från samhället och arbetsgivaren gav nära knock-out. Kämpa sig upp, orka strida för mig själv och mina behov. Låg i underläge i fyra, fyra (?!) dagar. Höjer garden och ber om hjälp från samhällshörnan igen… snälla lyssna, någon! Vem ska jag annars vända mig till? En vänlig röst svarar; ”kanske om två veckor, men blir du liggande igen kanske du ska höra av dig mer akut? Och arbetsgivaren borde ju faktiskt hjälpa dig då matchen i grunden är arbetsrelaterad”…
Orden gör att jag missar undercuten från självkänslan och jag sänks till mattan igen. Vännerna vid repen tar emot smällen något, ger uppmuntrande ord och råd. ”Kanske kan öppenvården för psykiatrin lyssna? Du kanske ska ta den strategin när du orkat dig upp för tredje ronden. Du orkar upp! Du vet vad du behöver och lyssna på din inre röst…”, hörs mellan susen från smällen. Nu gör det så ont inuti så tårarna rinner.
Jag tar en klunk vatten, kyler skadorna med ispåsar och tar stapplande steg mot samhällshörnan igen… med bristande röst ber jag kvinnan vid psykiatrin om råd och hon bekräftar mina behov. Hennes ord ansluter till min ringhörna och jag får kraft att ge självkänslan en rak högerkrok. Med nyvunnen kraft ger min vänsterjabb en öppning till samhällets primärvård och jag klarade till slut av tredje ronden. Från arbetsgivaren hörs små hurrarop; ”bra för dig men skönt att vi slapp, bra att du tog ansvaret för dig själv men vi kan/kunde endast hjälpa när till och med dem sänkt dig. Det är ju knasigt men det är så det ser ut och det är ju konstigt att också vården slår på dig…”
Så här står jag… sargad och blåslagen men fortfarande med i matchen. Striden för mig själv själv pågår och slagen kommer i attackvågor. Jag samlar energi och arbetar på att få självkänslan som närmast allierad, mina närmsta vänner och familjen hejar och backar upp bakom mig. Men kampen verkar fortsätta vara min och tilliten till samhällshörnan och de jag trodde stod bakom mig från arbetsgivarens sida får ständigt små skavsår. Jag lever men är fortfarande inte riktigt den jag varit. Jag försöker men inser att även smällarna kanske stärker mig. Att ibland visa sig svag kan vara en styrka och att styrkan faktiskt ligger i att be om hjälp. Nu hoppas jag bara att det skedde i tid…
LittleMissOnebar 