Jag vet – men ändå så blir det. Jag tänker bort men ändå så dyker den upp iallafall. Jag kan bättre men ibland kan jag inte gott nog… så här är den
Jag vet att jag troligen inte är den du vill ha. För vem vill ha en sån som jag?
LittleMissOnebar
Fortfarande i mina bästa år. Med tankar… över det som känns viktigt just för mig…här & nu…när livet känns otroligt jobbigt eller man spirar av glädje. Ord om mig * mina nära * alla kära
Kategoriarkiv: Sånt som känns
Det som ger blomman näring
Jag har kommit till insikten att det senaste året har satt de mest udda spåren. Jag har tappat bort saker som kan tyckas vara triviala men som för mig är de små pusselbitarna till vem jag är som person. Att lyssna in ny musik. Att ta in en text från en artist, en melodislinga som jag hört men inte tagit till mig i mitt innersta. Att leva mig in i den musikaliska världen har sedan barnsben varit en del av mitt personliga väsen men har fått mindre och mindre utrymme då min tid och energi har lagts på annat.
Musiken skulle kunna vara min passion, men ser det kanske mer som att kreativiteten är min passion. Den har också fått stryka på foten. Jag har under cirka 1.5 år skjutit upp, ställt in och struntat i dessa saker som tar tid men som skulle ge mig så mycket mer ork och lust att göra det vardagliga och det dagliga OCKSÅ. Att sätta mig ned med gitarren. Sjunga den där vackra raden. Att färglägga den där sidan i färgläggningsboken. Att sy den där dynan. Att skriva det där blogginlägget och uttrycka sina innersta tankar. Att laga den där rätten som jag länge tänkt omarbeta. Att göra om den där möbeln så att den avspeglar min stil. Att ta mig an den där nya möjliga hobbyn. Kanske lära mig det där språket igen.
Men att jag känner nu att jag inte har haft tid att ägna mig åt musiken. Att jag först nu har tagit mig tiden att lära känna exempelvis Almes träffande texter, påminnelser om ett i vissa fall liknande liv i några textrader. Det är för mig ett tecken på tomhet. Insikten om tomheten i att på flera sätt ha tappat bort en pusselbit av sig själv…det som byggt upp blomman från roten.
Blomman har nu slängt av sig masken. Masken som på många sätt fått henne att undvika de väsentligaste delarna av hennes varande och fokuserat på alla andras behov och ställt hennes ouppnåeliga krav på sig själv före sitt eget välmående. Nu ska det sugas näring ifrån sådant som ger kraft och energi. Med början i musiken och kreativiteten. Med luft från promenaden som annars gav plats för återhämtning så att energin kunde ges bort till…arbete, energislukande personer och ting. Leva för att arbeta eller arbeta för att leva? Nu vet jag iallafall vad jag helst vill.
Striden för en själv
Mer och mer tydligt har det visat sig att en alltför ofta står själv i sina strider. Mot bakgrund i det senaste året. Mot bakgrund i mina känslor de senaste veckorna…månaderna. Masken har släppt, och striden för mig själv är utlyst och startad. Jag gick in i ringen med en önskan om hjälp. I min ringhörna backas jag av en del otroligt värdefulla vänner och en underbar familj. I de tre andra hörnorna finns självkänslan, samhället och de som man trodde man kunde förlita sig på (i form av arbetsgivarens olika instanser). Men tyvärr utkämpas fighten mest av en själv, och självkänslan är kanske den största fienden att slå ned.
Första smällen kom när jag till slut insåg hur trött jag faktiskt är. Att all min energi snart är på botten och för att orka fortsätta behöver jag dra i handbromsen. Men uppbackningen från primärvården men också från arbetslivets närmsta ”allierade” i form av arbetsgivaren brast och blev den dåliga självkänslans medkämpe . I detta står man själv. Mental ohälsa kräver klart och tydligt en tilltro som är otroligt komplex och att bli misstrodd är vardag. Smäll två, jabben från samhället och arbetsgivaren gav nära knock-out. Kämpa sig upp, orka strida för mig själv och mina behov. Låg i underläge i fyra, fyra (?!) dagar. Höjer garden och ber om hjälp från samhällshörnan igen… snälla lyssna, någon! Vem ska jag annars vända mig till? En vänlig röst svarar; ”kanske om två veckor, men blir du liggande igen kanske du ska höra av dig mer akut? Och arbetsgivaren borde ju faktiskt hjälpa dig då matchen i grunden är arbetsrelaterad”…
Orden gör att jag missar undercuten från självkänslan och jag sänks till mattan igen. Vännerna vid repen tar emot smällen något, ger uppmuntrande ord och råd. ”Kanske kan öppenvården för psykiatrin lyssna? Du kanske ska ta den strategin när du orkat dig upp för tredje ronden. Du orkar upp! Du vet vad du behöver och lyssna på din inre röst…”, hörs mellan susen från smällen. Nu gör det så ont inuti så tårarna rinner.
Jag tar en klunk vatten, kyler skadorna med ispåsar och tar stapplande steg mot samhällshörnan igen… med bristande röst ber jag kvinnan vid psykiatrin om råd och hon bekräftar mina behov. Hennes ord ansluter till min ringhörna och jag får kraft att ge självkänslan en rak högerkrok. Med nyvunnen kraft ger min vänsterjabb en öppning till samhällets primärvård och jag klarade till slut av tredje ronden. Från arbetsgivaren hörs små hurrarop; ”bra för dig men skönt att vi slapp, bra att du tog ansvaret för dig själv men vi kan/kunde endast hjälpa när till och med dem sänkt dig. Det är ju knasigt men det är så det ser ut och det är ju konstigt att också vården slår på dig…”
Så här står jag… sargad och blåslagen men fortfarande med i matchen. Striden för mig själv själv pågår och slagen kommer i attackvågor. Jag samlar energi och arbetar på att få självkänslan som närmast allierad, mina närmsta vänner och familjen hejar och backar upp bakom mig. Men kampen verkar fortsätta vara min och tilliten till samhällshörnan och de jag trodde stod bakom mig från arbetsgivarens sida får ständigt små skavsår. Jag lever men är fortfarande inte riktigt den jag varit. Jag försöker men inser att även smällarna kanske stärker mig. Att ibland visa sig svag kan vara en styrka och att styrkan faktiskt ligger i att be om hjälp. Nu hoppas jag bara att det skedde i tid…
Sanningen om blomman
Livet är inte alltid god brunch, ändlöst mys med familjen & svalkande drinkar i eftermiddagssolen på altanen. Ibland, men nu på senare är det rätt pissigt, med noll energi och noll lust till mycket annat än att sova, på sin höjd ta en nypa luft på en promenad men oftast bara gömma sig under täcket. Jag är hon som utåt sett kan verka stark och självsäker men inuti mest försöker hålla samman utan att brista. När jag ber om hjälp är det när inget i mig själv är kvar och räcker för att hålla mig över ytan längre. Jag har nog fått det av min envisa mamma. Hon som ska klara allt, tar på sig allt, ger av sig själv och tänker inte på att hon själv ska orka i längden.
Så nu är jag där. Fast mellan stolarna i min sköra bubbla. Känner mig som den där blomman som hänger på den livskraftiga stängeln som utav ett under växt fram från den karga barkliknande jorden. Livstålig tillsammans med sina lika sköra medblommor på stängeln. Men snart tar näringen slut och den starka blomman faller likt en snöflinga till marken.
Kannan med det välbehövliga vattnet och extra näring skickas från den ena till den andre. Det gör att blomman knappt orkar sträcka sig mot de få ljusglimtar solen ger mellan molnen. Den som håller i kannan gör så gott den kan och ger små verktyg i insats för blommans överlevnad. Men om den insatsen inte räcker till eller är för sen?
Jag ber inte ofta om hjälp. Jag biter ihop och kör på. Nu bad jag om hjälp. Ett samtal blir så uttömmande..den i luren gör så gott den kan. Egentligen ligger ansvaret på nästa enhet, för att få tillgång till den krävs okej från annan person. Hon, jag, blomman suger upp det sista av orken, näringen och ljuset för att kämpa. Men att kämpa för sig själv tycks inte vara lika lätt som att kämpa för andra.
Man kan hålla en blomma vid liv med omvårdnad, vatten, ljus & ibland lite extra näring. Men att rädda en blomma när den redan fallit från sin stjälk… Nej, livet är inte alltid den där goda brunchen, den svalkande drinken eller att umgås med nära och kära. Men det är det som håller mig kvar på den där stängeln. Dock vill jag med detta inlägg visa på ett perspektiv till, att det som syns utåt kanske inte är det som känns inuti..
När man känner att man tappats bort
22:35
Jag ligger plötsligt sömnlös med bortflugen trötthet efter förra nattens kvidande mensvärk och funderar över perspektiv. Hur jag som en någorlunda framgångsrik, numera universitetsutbildad kvinna i ett förhållandevis rikt land, med pengar på fickan och hälsan någorlunda i behåll kan tillåta mig själv till självömkan, deppighet, bitterhet och en känsla av uppgivenhet över att mitt liv då och då dels inte uppfyller mina egna prestationskrav. Men också över att jag liksom inte känner att jag ges/fås/tar eller har förutsättningarna att vara och bli eller känna så som jag egentligen är värd.
Har jag den rätten?
Såg idag två dokumentärer. Den ena om en FRUKTANSVÄRD helt OFÖRSVARBAR handling utav sex (eller vara dem fler) ”män” (läs: monster) i Indien som innebar slutet på en kvinnas föredömliga liv – på det mest brutala sätt. Det gav mig perspektiv. Jag såg även en glädjande, men tänkvärd dokumentär om ett gäng, ja ett gäng goa pensionärer på väg på en hisnande resa till Grekland – om att leva livet till fullo ända till slutet. Att det aldrig är för sent att drömma, eller att få de drömmarna förverkligade. Av egen kraft eller med hjälp av andra.
Två ytterligare perspektiv på livet. Och visst, jag kan varken jämföra mig med kvinnor som dagligen riskerar att få sina liv vidrigt raserade av inskränkta, outbildade och snedvridna så kallade män. Eller med ett gäng pensionärer som länge trott att de fått uppleva det bästa i sina liv redan. Men alla bär vi på bakgrunder och historier som då och då kanske kan få oss att minnas, att inse att vi inte är superhjältar eller byggda att ständigt se allt från den ljusa sidan. Dock kan perspektiven, iallafall för mig, göra att jag kan kämpa lite till. Att intala mig att jag nånstans kan skaffa den inställningen till livet som kan ta mig vidare ur det här tillfälliga mörkret i tillvaron.
Det kommer kanske alltid finnas krafter som försöker motarbeta eller på vidriga sätt försöker skapa en evigt mörk och orättvis värld. Indiens dotter kunde se det goda i en ung väskryckares felaktiga handling och vända det till något gott. Hennes öde landade till slut i en fasansfull tortyr som ledde till hennes död. För att sex monster inte hade perspektiv.
Jag kommer inte längre i mina tankar ikväll, mer än att mina nya perspektiv från idag har skapat en beslutsamhet i mig. Att alltid försöka. Att alltid drömma och försöka men egen och vänners kraft att förverkliga drömmen om det ljusa i mänskligheten. Att förmedla perspektiv. Att utbilda. Att alltid försöka förstå den andre. Utan den förmågan finns för mig annars alltid risken. Risken att mörkret fortsätter och att fler monster kryper fram ur slummen och berövar oss allt det goda…
Och i kommentarsfältet stod det ”han är neger…”
Mot bakgrund av föregående inlägg vill jag även ventilera detta; det kommer säkert få följder, arga kommentarer med mera. Men jag tror att jag faktiskt klarar av det.
I Nyköping härjar ”våldsmannen” sedan tidigare i sommar på gatorna i skymning natt och gryning. Han har ruskigt nog gett sig på en ensam tjej med t-sprit på händerna för att ”söva” samt tagit sig in i folks lägenheter, bland mycket annat. Jag är förbannad. Förbannad för att jag nu ska behöva gå runt med en rädsla för min egen säkerhet – samt för att detta begränsar mina aktiviteter något. Jag väljer liksom inte att ta cykeln själv från krogen en fredagkväll ute med tjejerna, eller den där promenaden en tidig tidig morgon som jag borde kunna utefter min vilja.
Någon frågar sina vänner på Facebook om de vet hur han ser ut för att hen såg en skum människa titta konstigt på hen och hens barn på väg till förskolan. Berättigat, visst kanske, men inte helt utan följder. I kommentarsfältet rullar ryktena frekvent in på löpande band. ”Han är afrikan” , ”han är halvmörk, smal och skum”, eller den som gjorde att originalstatusens person nu av mig är avföljd nämligen ”han är neger…”. Den kommentaren som fick flera likes av personer jag nu funderar på om jag vill fortsätta följa. Drastiskt av mig kanske, men ja, just smygrasism, rasism och uthängande kommentarer som denna stämmer inte med mina värderingar, trots att man kanske ska få tycka som man vill i et demokratiskt samhälle…
Det våldsmannen gör är enligt mig inte rätt, han bör fångas, förhöras, utredas och få ett lämpligt straff enligt lagens mening, säkert hårdare straff än vad Sveriges lagstiftning erbjuder – eller hör och häpna – VÅRD för att hans sinne inte är helt som sig bör. Däremot förtjänar inte samtliga Nyköpings invånare av utländsk härkomst våra misstänksamma blickar, oförtjänta signalement på ihophafsade facebookgrupper med mörka syften som bakgrund. För vad har upphovsmakarna egentligen för agenda? Hur är deras människosyn i botten? Reflektioner på den?
För det är så det nu ser ut. Polisen blir nedringd av diffusa samtal från ett antal kvinnor som känner sig iakttagna. Mitt i allt detta kanske det riktiga signalementet försvinner i mängden och det blir allt svårare att utröna den skyldige. Att gå ut med ett utseende till någon annan än polisen leder dessutom till att vittnesmål kanske inte kan användas i rätten. Inget har dessa människor lärt sig sedan rykten spreds om en mamma som i en förlossningsdepression skadade sig själv och sitt spädbarn med tragiska följder. Hon stämplades snabbt som något hon inte var. Ständigt delas islamofobiska eller rasistiskt hämtad propaganda som ska öka våra rädslor om att det okända, dem okända och det främmande som ju är ”så farligt”.
Frågan är om inte detta fenomenet gör mig argare än att jag utav rädsla inte vill cykla min motionsrunda tidigt innan morgonskiftet på jobbet. Att den faktiskt skyldige kanske går fri för att felaktig information misstänkliggör oskyldiga. För att främlingsfientligheten ökar. För att ryktena gör att andra likasinnade våldsmän vågar sig ut och gör samma eller värre saker.
Så snälla, låt polisen göra sitt jobb. Håll ögonen öppna, gå inte själv och ring inte för minsta blick. Ta hand om varandra och tro gott om människor i första laget. Allt har sin orsak och jag kanske är naiv att tro att även dessa hemska gärningar har en bakgrund som vi kanske inte ser just nu…
I do not own the pictures, they’re from a google-search and made into a collage by me. All respect and thanks to the people responsible for the sources.
Om att vända ryggen till
Jag har aldrig sett mig som särskilt politisk. Har sedan skolans samhällskunskapstimmar alltid sett mig som ”inte intresserad” och röstade inte första gången jag var berättigad. Jag är uppväxt i en familj där vi av med tro som bakgrund avsade oss rätten till demokratiska röster för att en högre makt snart ändå skulle utjämna världens alla orättvisor och ondska.
Däremot har jag alltid, utifrån min uppväxt och den enligt mig empatiska, kärleksfulla, men kanske inte alltid rättvisa eller jämställda värdegrund och samhörighet strävat efter ett humanistiskt tänkande. Enligt mig är alla lika mycket värda. Alla (med vissa undantag) bör ha samma förutsättningar i livet sedan starten, rätt till egenbestämmande, grundläggande behovsuppfyllande som rent vatten, mat och tak över huvudet. Rätt att säga NEJ om något inte känns rätt.
Nu ser inte världen ut så. Onda människor, människor med vinst i sinnet, människor som ska dra nytta av andras olycka säger att en grupp andra människor inte får bo kvar i fred på sin plats på jorden. Det krigas, barn växer upp till slavar eller värre, män dras ned i gruvor för att samla mineraler till bättre ställda västerlänningars mobila telefoner och teknik. Kvinnor och flickor tvingas att sälja sina kroppar eller dö en smärtsam död. Män och kvinnor som inte har någon annan lösning än att be om medlidande, medkännande och kanske en slant på våra gator. Måste dem inte så gör dem det inte.
För mig är dessa utsatta, förföljda mor- och farföräldrar, fäder, mödrar, döttrar och söner varmt välkomna till ett glesbefolkat och rikt land som Sverige. Tvingar någon dem att tigga så bör det väl iallafall vara åtminstone i mitt intresse att ta reda på varför och hur jag kan hjälpa till på annat sätt? Jag kan absolut bli bättre på detta.
Men då finns det de i världen, i Europa och i Sverige – i Nyköping som anser att dessa orättvisor ska fortsätta finnas. Här är utsatta människor inte välkomna, våra jobb är våra och vår välfärd med. De som skriker Sieg Heil på vägen vid mitt och mina grannars kvarter. De som talar på Nyköpings torg för att få mer makt i landets riksdag.
Jag kan absolut ta debatten med dessa människor, vilket är en del till varför jag skriver detta just nu. Jag kan också välja att i protest vända ryggen till talaren på torget i tystnad för att visa min ståndpunkt. Jag känner att alla sätt som är möjliga inom lagens regler bör användas för att få en mer rättvis och humanistisk värld. En värld där goda gärningar väger tyngre än gränser och överfyllda behov och ägodelar.
Det tenderar vara dem som har minst som är mest generösa i samhället. Kanske för att de vet hur det är att inget ha. Kanske för att de är vana att dela det lilla de har med andra ändå.
Jag jobbade i torsdags men hade verkligen velat vara där i tyst ryggvänd protest. Nilsson (proteststartaren)beskriver känslan som euforisk. För, det är något gruvligt fel med delar av världen idag, men jag hoppas och tror att vi kan vända allt till det bättre igen. Du och jag kan inte göra allt men vi kan definitivt göra något!
Min söta underbara mamma <3
Ska ut på galej idag och kommer titt som tätt in och frågar om hon ska ha klänningen eller kjolen och topp. De här örhängena eller nåt av de andra paren. Vågar jag störa igen? Ska jag ha svarta skor eller de gråa som är så jobbiga att gå i – ja, de gråa är ju snyggast. Och de rutiga strumpbyxorna. Det blir bra!
Ett glas vin kan jag väl ta, jag ska ju inte bli full innan men…
Hon har jobbat stenhårt och tufft inom vården i Nyköpings kommun i 25 år! Hon är en av de grymmaste jag känner och kommer så att förbli. Ikväll blir hon därför bjuden på middag med andra 25-årsjubilanter och har valt att få en sproilans cykel istället för en guldklocka. Återigen grym och den finaste jag vet. Typ världens bästa och starkaste mamma!
you know that water’s sweet but blood is thicker
Alla har ett val, nu har du tydligen gjort ditt…Det är svårt att veta vad jag nu ska tänka och känna. Men jag fick ett tydligt svar i veckan. Du väljer hellre lösa bekantskaper än mig, som du ju känt i 29 år. Du gjorde ditt val… och nu tvingas jag nog göra mitt.
*I don’t want to hate you, but how can I not * You kill up so much, I have a tear in my heart*
…
Den där känslan av lycka
…den infann sig under fredagen. Vaknade utan en tydlig plan för min sista lektion på VFU:n. Bara det är konstigt! Den välstrukturerade Hanna, som har koll på allt och alla, kände att hon kunde släppa på kontrollen och bara låta det gå som det går. Och visst, hon hade ju en ram-plan att gå efter.
Det bästa hände nog ändå på vägen till praktiken. Fick skrapa rutorna, men det gjorde liksom inget! Jag vaknar ju till, får röra mig och arbeta med muskler som jag kanske inte alltid använder. Svänger ut på Örstigsleden och in på affären för att införskaffa bullar på denna sista kanelbullens – VFU-dag! Startar bilen igen och så när som att jag ska svänga igenom rondellen på Arnöleden startar Aviciis ”Hey Brother” (ja, jag vet, dance-music liksom!) på radion. Denna låt som jag fastnat för någon vecka tidigare, faller nu in djupt inom mig och jag lyssnar med tårar i ögonen på texten. Jag tänker på mina syskon, väl utspridda i landet och kärleken och saknaden till dem ökar för varje basslag i musiken.
Sen börjar jag tänka på de 40 underbara ungar som jag lärt känna de senaste fem veckorna på en skola nära dig. Hur mycket jag lärt mig av lärarna och hur värdefull de faktiskt fått mig att känna.
Efter glass, 40 + kramar (då de ställde sig sist i kön för att få/ge en till), kanelbulle, kaffe och några vänliga ord från arbetslaget senare satt jag återigen i bilen. Snyftande och samtidigt leendes åt alla intryck som getts mig.
Startade spotify och höjde volymen – ”ooohh if the sky comes falling down for you, there’s nothing in this world I wouldn’t dooo”
LittleMissOnebar 