Kategoriarkiv: Lilla fröken & hälsan

Det som ger blomman näring

image

Jag har kommit till insikten att det senaste året har satt de mest udda spåren. Jag har tappat bort saker som kan tyckas vara triviala men som för mig är de små pusselbitarna till vem jag är som person. Att lyssna in ny musik. Att ta in en text från en artist, en melodislinga som jag hört men inte tagit till mig i mitt innersta. Att leva mig in i den musikaliska världen har sedan barnsben varit en del av mitt personliga väsen men har fått mindre och mindre utrymme då min tid och energi har lagts på annat.

Musiken skulle kunna vara min passion, men ser det kanske mer som att kreativiteten är min passion. Den har också fått stryka på foten. Jag har under cirka 1.5 år skjutit upp, ställt in och struntat i dessa saker som tar tid men som skulle ge mig så mycket mer ork och lust att göra det vardagliga och det dagliga OCKSÅ. Att sätta mig ned med gitarren. Sjunga den där vackra raden. Att färglägga den där sidan i färgläggningsboken. Att sy den där dynan. Att skriva det där blogginlägget och uttrycka sina innersta tankar. Att laga den där rätten som jag länge tänkt omarbeta. Att göra om den där möbeln så att den avspeglar min stil. Att ta mig an den där nya möjliga hobbyn. Kanske lära mig det där språket igen.

Men att jag känner nu att jag inte har haft tid att ägna mig åt musiken. Att jag först nu har tagit mig tiden att lära känna exempelvis Almes träffande texter, påminnelser om ett i vissa fall liknande liv i några textrader. Det är för mig ett tecken på tomhet. Insikten om tomheten i att på flera sätt ha tappat bort en pusselbit av sig själv…det som byggt upp blomman från roten.

Blomman har nu slängt av sig masken. Masken som på många sätt fått henne att undvika de väsentligaste delarna av hennes varande och fokuserat på alla andras behov och ställt hennes ouppnåeliga krav på sig själv före sitt eget välmående. Nu ska det sugas näring ifrån sådant som ger kraft och energi. Med början i musiken och kreativiteten. Med luft från promenaden som annars gav plats för återhämtning så att energin kunde ges bort till…arbete, energislukande personer och ting. Leva för att arbeta eller arbeta för att leva? Nu vet jag iallafall vad jag helst vill.

 

Annonser

Striden för en själv

Mer och mer tydligt har det visat sig att en alltför ofta står själv i sina strider. Mot bakgrund i det senaste året. Mot bakgrund i mina känslor de senaste veckorna…månaderna. Masken har släppt, och striden för mig själv är utlyst och startad. Jag gick in i ringen med en önskan om hjälp. I min ringhörna backas jag av en del otroligt värdefulla vänner och en underbar familj. I de tre andra hörnorna finns självkänslan, samhället och de som man trodde man kunde förlita sig på (i form av arbetsgivarens olika instanser). Men tyvärr utkämpas fighten mest av en själv, och självkänslan är kanske den största fienden att slå ned.

Första smällen kom när jag till slut insåg hur trött jag faktiskt är. Att all min energi snart är på botten och för att orka fortsätta behöver jag dra i handbromsen. Men uppbackningen från primärvården men också från arbetslivets närmsta ”allierade” i form av arbetsgivaren brast och blev den dåliga självkänslans medkämpe . I detta står man själv. Mental ohälsa kräver klart och tydligt en tilltro som är otroligt komplex och att bli misstrodd är vardag. Smäll två, jabben från samhället och arbetsgivaren gav nära knock-out. Kämpa sig upp, orka strida för mig själv och mina behov. Låg i underläge i fyra, fyra (?!) dagar. Höjer garden och ber om hjälp från samhällshörnan igen… snälla lyssna, någon! Vem ska jag annars vända mig till? En vänlig röst svarar; ”kanske om två veckor, men blir du liggande igen kanske du ska höra av dig mer akut? Och arbetsgivaren borde ju faktiskt hjälpa dig då matchen i grunden är arbetsrelaterad”…

Orden gör att jag missar undercuten från självkänslan och jag sänks till mattan igen. Vännerna vid repen tar emot smällen något, ger uppmuntrande ord och råd. ”Kanske kan öppenvården för psykiatrin lyssna? Du kanske ska ta den strategin när du orkat dig upp för tredje ronden. Du orkar upp! Du vet vad du behöver och lyssna på din inre röst…”, hörs mellan susen från smällen. Nu gör det så ont inuti så tårarna rinner.

Jag tar en klunk vatten, kyler skadorna med ispåsar och tar stapplande steg mot samhällshörnan igen… med bristande röst ber jag kvinnan vid psykiatrin om råd och hon bekräftar mina behov. Hennes ord ansluter till min ringhörna och jag får kraft att ge självkänslan en rak högerkrok. Med nyvunnen kraft ger min vänsterjabb en öppning till samhällets primärvård och jag klarade till slut av tredje ronden. Från arbetsgivaren hörs små hurrarop; ”bra för dig men skönt att vi slapp, bra att du tog ansvaret för dig själv men vi kan/kunde endast hjälpa när till och med dem sänkt dig. Det är ju knasigt men det är så det ser ut och det är ju konstigt att också vården slår på dig…”

Så här står jag… sargad och blåslagen men fortfarande med i matchen. Striden för mig själv själv pågår och slagen kommer i attackvågor. Jag samlar energi och arbetar på att få självkänslan som närmast allierad, mina närmsta vänner och familjen hejar och backar upp bakom mig. Men kampen verkar fortsätta vara min och tilliten till samhällshörnan och de jag trodde stod bakom mig från arbetsgivarens sida får ständigt små skavsår. Jag lever men är fortfarande inte riktigt den jag varit. Jag försöker men inser att även smällarna kanske stärker mig. Att ibland visa sig svag kan vara en styrka och att styrkan faktiskt ligger i att be om hjälp. Nu hoppas jag bara att det skedde i tid…
image

 

Om att vara sin egen värsta fiende

En hypotetisk måndag vecka 18:
En arbetsdag till är över och jag tar mig hem.  Vet redan nu att istället för att ta mig hem borde jag gå, cykla eller ta bilen för någon aktivitet. Slutkörd.  Att prioritera då utan ork och motivation är ett – ja,  rent he*ve*e för ens självkänsla.  Att veta att jag inom mig egentligen har den där styrkan.  Jag har viljan.  Jag har orken.  Jag är stark. 

Men. Jag. Kommer. ALDRIG. Till. Skott. 

Jag vet att jag egentligen bara behöver ta en promenad sen när jag igång.  Jag vet att jag kanske inte borde köpa den där nya klänningen som jag kanske inte behöver bara för att se om jag kan ha den till bröllopet jag ska vara gäst på inom kort.  Jag vet att hade jag bara tagit mig samman då för en månad, två månader, ett halvår,  ett år sen så hade jag kanske varit på god väg mot mitt mål nu. 

Jag vet att om jag bara hade andats,  tagit några extra tankestunder och pratat ut så hade jag kanske inte grävt ner mig så djupt i min bubbla för 6år sen då allt vände till det mörka igen

Jag vet

Att då inte ha motivationen nog att vända sin livsstil, att använda alla erfarenheter och kunskaper som finns inom sig,  Att bara bryta den där negativa spiralen som för en längre ifrån sitt mål.

Ja,  det är att vara sin egen värsta fiende. 

Vad kul det ska bli att utplåna henne!

För att jag gjort det förr,  för att  jag vet att jag kan.  För att jag vet att jag måste. 

Nu ska jag kämpa för att må bra igen. 

Jag ska bli mig själv igen!

image

När man behöver hitta sig själv

Kan ju hända ibland att man tappar bort sig. Handlar om ett jobb som inte längre passar, ett uppbrott som lämnat sår eller helt enkelt att du försökt vara på topp så länge att du börjar falla mot botten. För mig handlade det om många faktorer. Jag tog på mig för mycket, ville för mycket på ett jobb som inte gav utlopp för min kreativitet. Började tappa hälsan och mådde helt enkelt skit ett tag. Energin och lusten försvann och jag slutade ta mina promenader, träna och helt enkelt göra sånt som gav välmående.

Jag avslutade även och försökte lämna ett så kallat förhållande bakom mig. Det var inte ens ett förhållande utan jag kan efter episoden kalla mig ett tidsfördriv. Usch – låter hemskt, men känns så. Vill tro att det även fanns stora känslor med i bilden, speciellt för mig, men han den andre hade så att säga lite att ta itu med. Jag kände mig länge som handsken som kastats i det iskalla vattnet, trodde några gånger att jag var klar med det men nu, nu kan jag äntligen säga att startskottet för det nya har smällt.

Så de ovanstående scenariorna stämmer in på lilla fröken. De har lett till depressioner, jävlar anamma i att livsstilsförändringar ska och har börjat ske (vilket även nämnts och skyltats med här) men alltsomoftast har försöken och insatserna känts halvhjärtade och utan riktigt driv. Kan nu säga att jag är REDO! Har mentalt ställt mig in på att förändringen ska ske. Jag ska bli den där jag vill vara igen. Har börjat hitta tillbaka till mitt positiva och engagerade jag. Det som sist hade flyttat till Kalmar, smått förälskad (inte samma grabb) och med planer för livet. Hon som ändrade sina rutiner och vanor och på köpet fick ett helt nytt liv, i en annorlunda kropp. Hon lyckades må bra, känna sig hälsosamt och med råge också minska 4-5 klädstorlekar och flytta 30 mjölkpaket av sin vikt ut i rymden.

Det där med vikt och kläder är för mig en bonus – har såklart en låda med kläder och lika många affärer jag skulle vilja gå lös i. På riktigt kunna uttrycka min stil i klädesväg. Men just att orka, att må bra och leva ett hälsosamt och nöjt liv – det är dit jag är på väg!

Hur? Sunt förnuft, lite periodisk fasta (omdebatterat som jag ska berätta mer om) och massa aktivitet och roligheter! Jag återkommer helt enkelt!

Och du? Kör bara kör – gör sunda val som får dig att må bättre, vad hindrar dig, egentligen??

106327241172391178_oEAs26wZ_f

2013-03-28 08.41.17

Taggad , , , , ,

Sista pluggdagen för i år!

Så har jag då skickat in årets sista paper och skickat alla mina tankar om stamceller till resten utav gruppen. Bestämde mig för att det får räcka så länge så jag hinner slappna av ordentligt och förbereda det som komma skall innan vi åker utomländers om föga 6 dagar!

Ett år gick fruktansvärt fort! Har inte hunnit med ens hälften av vad jag tänkt och att snart resan som jag sett fram emot sedan 22 januari är här är helt sinnesjukt. Skolan har gått ypperligt bra. Min livsstilsförändring gick väl smått åt pipsvängen. Men det är ju faktiskt bara så att ta nya tag, närsomhelst och få ordning på allt ändå. Bara för att det ena dagen inte går som man tänkt är ju inte hela veckan förstörd – och promenaden, träningspasset, den sundare maten och hälsosammare liv är ju bara ett litet, litet steg åt andra hållet. Inte så svart och vitt. En kanelbulle har inte förstört hela dagen utan kan istället sporra till hårdare arbete om en timma, en natt eller en dag. Och att tänka att måndagar löser alla problem är bara skitsnack! Var nöjd med att du NJÖT av den där bullen och gå en extra runda hem istället då… lek i snön med barnen, ta de tre trapporna upp istället för hissen eller tänk helt enkelt att livet går vidare ändå. Det är dem 4 efterföljande ÅNGESTBULLARNA som stjälper…

Ja, det där var min pepp inför det nya året. Det som ska börja redan idag med ett träningspass och en grundläggande solning på solarieöarna. Imorrn kanske den fortsätter med en långpromenad i ett efterlängtat solväder (som synes verkar lååångt borta) eller lite zumba i köket. Vad jag dock vet, är att jag inte ska plugga mer i år – sådetså!!

217439488228489910_Nks83OVm_f 27866091413842281_J6I6pcFJ_b430582276_lQZyzdOY_c

Yepp, det är dags!

Pepp- talk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Taggad , ,

Mellandagar, julafton eller pluggdagar

Har inte sett mycket skillnad på dagarna i år faktiskt. Både mamma och Rille jobbade mest hela julafton och solo som jag var satt jag faktiskt med ett paper mellan 11 och 15. Gjorde mig inget och den tomma lägenheten gav precis rätt atmosfär för lite ”kroppen som verktyg” och ordbajsande. Idag ska jag fortsätta att sammanställa texten och förhoppningsvis skicka in den så jag kan checka av ännu en sak på listan.

Känns onekligen konstigt att skicka in något 20 dagar innan inlämningsdag, men ska man till solen så ska man. Missar dock seminariet, som också kan vävas in i texten, men hoppas att det blir ett gott resultat ändå. En svag aning om att jag ”missat nått” eller glömt någon del i texten svävar över mig – men genom att ha den startad, gjord och inskickad kanske jag kan släppa det mesta när jag är utomländers och bara behöver komplettera med något när jag är hemmavid igen. Hoppas hoppas.

Så, bara att fortsätta, sen ska det skrivas ”måste inhandlas”-listor till morgondagens stadstur. En liten promenad och en fusksolning vore got med, och ett träningspass. Puh! Bäst att sätta igång!

Proteinboost inför zumban

Fryser ikapp med spotifylistan medan jag så sakteliga skedar i mig yoghurten med banan och kanel inför träningspasset. Pysslet blev inte av då jag istället blev sittandes med en ny kär teknikpryl… Min sproilans iPad!
Den ska i framtiden få följa mig till skolan och hjälpa mig i mitt akademiska inhämtande av kunskap, den ska få spela grym musik genom grymma logitech-högtalare och den ska få hålla mig sällskap i soffan efter en hektisk dag.jag hoppas innerligt att s3 inte kommer känna sig åsidosatt.. Men tror faktiskt att utrymme kommer finnas för de båda i mitt nu teknikspäckade liv.
Nehe! Sa nån zumba? Mer vatten i kroppen, en kissning och sedan mot Hälso! Åh vad jag saknat det ;)

Taggad , ,

Å så studsade jag ut på en promenad!

Känner att jag är på G – om det inte hade varit för stela avdomnade (?!) anklar som endast släppte mot slutet av min taggade promenix. Glädjen över en fenomenalt mottagen lärarhandledning gav mig den energi som krävdes för att ta mig ut igen, efter mitt nederlag igår och ännu värre fotarbete… Tror det är en kombo av dåligt vatten- och näringsintag samt dålig ”rask-promenadstatistik” senaste tiden.

Ut kom jag iallafall och skam den som ger sig. RunKeeper visar tre sträckor på totalt kring 5 km och med 411 kalorier bort. En fullgod start och jag är nöjd!

Fortsätter dagen med storstädning (får ju finbesök av norrbaggen, hans kone och dotra imorrn) alltså syrran och hennes norske man.. Dessutom lite pyssel och avslutar med Zuuummbaa ikväll 18.15. Så får det bli, spiken slås in!

Ett par paket väntas också med posten… mehehe. Är så kul med nätshopping att jag nu får hålla hårt i tyglarna! Ska ju för tusan utomlands snart. Börjar bli full tid för nedräkning. Den startar på lördag då – helt och fullt redo!

Taggad ,

När oron kryper sig på..

Jag har alltid varit en orolig själ, mer eller mindre, med många ångestladdningar såväl stora som små. Kunde handla om att åka själv i skolbussen, veta att man skulle vara på stan med tjejerna en hel kväll eller när man skulle in till slottet för att kolla fyrverkerierna på nyårsafton. Då märktes det genom att magen vände sig ut och in, jag fick hiskeligt ont i magen och blev med ens osocial. Det utvecklades med åren till ett infrekvent tryck i bröstet – som att halsbrännan fastnat på hälften eller att en elefant satt på lungorna när man skulle andas. En sugande känsla inombords. Kunde komma närsom, men gav fortfarande samma olust att vara social och jag längtade mest till att bädda ned mig i sängen och gråta.

Som tur är har de flesta av de här symptomen lämnat lilla fröken och trots att vissa av fenomenen fortfarande dyker upp är mitt liv än mindre ångestladdat. Till trots dyker ändå alltsomoftast en oro upp i mig, då främst en stress över att saker och ting måste hinnas med, andra ska prioriteras, vissa saker önskar man och till sist saker man inte måste men vill göra. Förstår du?

Just nu tillbringar jag tredje kvällen i hemmet med halsont och är allmänt hängig. Feberfri äntligen. Två och en halv dag praktik kunde inte genomföras och hur mycket jag än vill tillbringa tre nya dagar där går det inte för att universitetet ska besökas mycket framöver. Tre lagom stora uppgifter, två rapporter och en seminarietext ska skrivas. Litteratur ska läsas och föreläsningar och exkursioner ska deltas i. När skolan prioriteras hamnar träning, vänner och nära tyvärr i skymundan och jag lyckas helt enkelt inte ta mig ur det ekorrhjul jag hamnat i. Innan skolan vid halv fem känner jag ju kanske inte för att promenera/träna. Visst kan träningsväskan packas med och åka med direkt till gymmet efter 17.30 när jag är hemma igen…men om jag i framtiden ska åka tåg? Ta med dator, skolsaker, matlåda och två mellis OCH träningssaker….inte lockande.

Helt enkelt gäller att samla så mycket kraft att ta sig iväg trots att jag varit hemma och vänt. Eller så fortsätter jag köra själv till en stor kostnad med bilen för att kunna ha pick och pack med sig. Mest av allt önskar jag dock att timmarna fylldes på ett lite mer fritidsvänligt sätt. Känns ju inte helt rätt att tillbringa 25-30 timmar i veckan i skolan, för att komma hem och inte känna sig färdig och ha möjlighet att vara ledig. Nu sitter jag här -trots att jag inte orkar – med skolböcker bredvid redo att läsa. Helgen är tillägnad plugg, helt likt förra helgens första timmar. Ändå kommer jag inte riktigt hinna. Beundrar de som gör detta med en familj vid sidan, och som min bror som dessutom jobbar 75 procent samtidigt.

Hur i hundan gör ni? Svara gärna på det så jag får ordning på det här. Under tiden läser jag om hur jorden rör sig och sjötyper, funderar på vad jag ska skriva till seminariet och planerar mina tankar till grupparbetena.. Tjooohooo vad läraryrket just nu lockar ;) Det här är ju trots allt bara början…

Taggad , , ,

Ner ner ner, ner för backen ner…efter upp!

Efter den gedigna back-nedstigningen i Huskvarna startade skolan med stormsteg sina exkursioner, det var bergsbestigning och övervunna rädslor och utmaningar redan första dagen ute i mark och vatten, samt jordmåns-prover och grävande i torv och mosse. (ja, jag vet att facktermerna och förklaringarna inte är fullt korrekta nu och läser min exkursionslärare detta så ber jag om ursäkt för sånt). Jag lär mig iallafall massor. Jag går som en tok. Just idag har mina benhinnor rejält ont efter gårdagens färd upp och ned för Norrköpings kommuns högsta punkt och jag kan med råge rekommendera er att INTE gå i ojämn terräng cirka 5 timmar inklusive några pauser i stövlar!

Stövlar var dock ett bra komplement till rundan eftersom vi under dessa 5 timmar faktiskt skulle över en 10 meter bred mosse, där man sjönk kanske 40 cm i äggfis-luktande mossa och torv. Det tog 10 minuter + lite prattid från Daniel lärare. Så just den biten hade vi kunnat skippa för fördelen gympadojor.

Klart sen att långa promenaden, den långa stigningen och pustandet från fullpackade lungor och 10 kg vatten/kylklamp/matsäck/ryggsäck upp för 100 meter för att slutligen få se ut över Norrköpings barrskog och Ågelsjön vid militärens master. Huttra i sig en kopp kaffe till köttbullemackan i kalla vindar och smått smått regn. Väldigt värt det! För att sen starta klättringen ned, i fascinerande sprickrevor och skogsbrända skogar med kulturhistoriska spår – för att kissnödig (höll mig väl typ hela dagen!) få avsluta vid vackra Ågelsjöns strandkant igen.

Skogsvandring is tha shit!
Men med gympadojjs och lite mindre kylklampar…och vårvindar utan regn!

Do it!

Taggad , , , ,
Annonser
%d bloggare gillar detta: