Sanningen om blomman

12189614_10154269036567646_797821634958469485_n

Livet är inte alltid god brunch, ändlöst mys med familjen & svalkande drinkar i eftermiddagssolen på altanen. Ibland, men nu på senare är det rätt pissigt, med noll energi och noll lust till mycket annat än att sova, på sin höjd ta en nypa luft på en promenad men oftast bara gömma sig under täcket. Jag är hon som utåt sett kan verka stark och självsäker men inuti mest försöker hålla samman utan att brista. När jag ber om hjälp är det när inget i mig själv är kvar och räcker för att hålla mig över ytan längre. Jag har nog fått det av min envisa mamma. Hon som ska klara allt, tar på sig allt, ger av sig själv och tänker inte på att hon själv ska orka i längden.

Så nu är jag där. Fast mellan stolarna i min sköra bubbla. Känner mig som den där blomman som hänger på den livskraftiga stängeln som utav ett under växt fram från den karga barkliknande jorden. Livstålig tillsammans med sina lika sköra medblommor på stängeln. Men snart tar näringen slut och den starka blomman faller likt en snöflinga till marken.

Kannan med det välbehövliga vattnet och extra näring skickas från den ena till den andre. Det gör att blomman knappt orkar sträcka sig mot de få ljusglimtar solen ger mellan molnen. Den som håller i kannan gör så gott den kan och ger små verktyg i insats för blommans överlevnad. Men om den insatsen inte räcker till eller är för sen?

Jag ber inte ofta om hjälp. Jag biter ihop och kör på. Nu bad jag om hjälp. Ett samtal blir så uttömmande..den i luren gör så gott den kan. Egentligen ligger ansvaret på nästa enhet, för att få tillgång till den krävs okej från annan person. Hon, jag, blomman suger upp det sista av orken, näringen och ljuset för att kämpa. Men att kämpa för sig själv tycks inte vara lika lätt som att kämpa för andra.

Man kan hålla en blomma vid liv med omvårdnad, vatten, ljus & ibland lite extra näring. Men att rädda en blomma när den redan fallit från sin stjälk… Nej, livet är inte alltid den där goda brunchen, den svalkande drinken eller att umgås med nära och kära. Men det är det som håller mig kvar på den där stängeln. Dock vill jag med detta inlägg visa på ett perspektiv till, att det som syns utåt kanske inte är det som känns inuti..

Taggad , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: