Månadsarkiv: november 2015

Det som ger blomman näring

image

Jag har kommit till insikten att det senaste året har satt de mest udda spåren. Jag har tappat bort saker som kan tyckas vara triviala men som för mig är de små pusselbitarna till vem jag är som person. Att lyssna in ny musik. Att ta in en text från en artist, en melodislinga som jag hört men inte tagit till mig i mitt innersta. Att leva mig in i den musikaliska världen har sedan barnsben varit en del av mitt personliga väsen men har fått mindre och mindre utrymme då min tid och energi har lagts på annat.

Musiken skulle kunna vara min passion, men ser det kanske mer som att kreativiteten är min passion. Den har också fått stryka på foten. Jag har under cirka 1.5 år skjutit upp, ställt in och struntat i dessa saker som tar tid men som skulle ge mig så mycket mer ork och lust att göra det vardagliga och det dagliga OCKSÅ. Att sätta mig ned med gitarren. Sjunga den där vackra raden. Att färglägga den där sidan i färgläggningsboken. Att sy den där dynan. Att skriva det där blogginlägget och uttrycka sina innersta tankar. Att laga den där rätten som jag länge tänkt omarbeta. Att göra om den där möbeln så att den avspeglar min stil. Att ta mig an den där nya möjliga hobbyn. Kanske lära mig det där språket igen.

Men att jag känner nu att jag inte har haft tid att ägna mig åt musiken. Att jag först nu har tagit mig tiden att lära känna exempelvis Almes träffande texter, påminnelser om ett i vissa fall liknande liv i några textrader. Det är för mig ett tecken på tomhet. Insikten om tomheten i att på flera sätt ha tappat bort en pusselbit av sig själv…det som byggt upp blomman från roten.

Blomman har nu slängt av sig masken. Masken som på många sätt fått henne att undvika de väsentligaste delarna av hennes varande och fokuserat på alla andras behov och ställt hennes ouppnåeliga krav på sig själv före sitt eget välmående. Nu ska det sugas näring ifrån sådant som ger kraft och energi. Med början i musiken och kreativiteten. Med luft från promenaden som annars gav plats för återhämtning så att energin kunde ges bort till…arbete, energislukande personer och ting. Leva för att arbeta eller arbeta för att leva? Nu vet jag iallafall vad jag helst vill.

 

Striden för en själv

Mer och mer tydligt har det visat sig att en alltför ofta står själv i sina strider. Mot bakgrund i det senaste året. Mot bakgrund i mina känslor de senaste veckorna…månaderna. Masken har släppt, och striden för mig själv är utlyst och startad. Jag gick in i ringen med en önskan om hjälp. I min ringhörna backas jag av en del otroligt värdefulla vänner och en underbar familj. I de tre andra hörnorna finns självkänslan, samhället och de som man trodde man kunde förlita sig på (i form av arbetsgivarens olika instanser). Men tyvärr utkämpas fighten mest av en själv, och självkänslan är kanske den största fienden att slå ned.

Första smällen kom när jag till slut insåg hur trött jag faktiskt är. Att all min energi snart är på botten och för att orka fortsätta behöver jag dra i handbromsen. Men uppbackningen från primärvården men också från arbetslivets närmsta ”allierade” i form av arbetsgivaren brast och blev den dåliga självkänslans medkämpe . I detta står man själv. Mental ohälsa kräver klart och tydligt en tilltro som är otroligt komplex och att bli misstrodd är vardag. Smäll två, jabben från samhället och arbetsgivaren gav nära knock-out. Kämpa sig upp, orka strida för mig själv och mina behov. Låg i underläge i fyra, fyra (?!) dagar. Höjer garden och ber om hjälp från samhällshörnan igen… snälla lyssna, någon! Vem ska jag annars vända mig till? En vänlig röst svarar; ”kanske om två veckor, men blir du liggande igen kanske du ska höra av dig mer akut? Och arbetsgivaren borde ju faktiskt hjälpa dig då matchen i grunden är arbetsrelaterad”…

Orden gör att jag missar undercuten från självkänslan och jag sänks till mattan igen. Vännerna vid repen tar emot smällen något, ger uppmuntrande ord och råd. ”Kanske kan öppenvården för psykiatrin lyssna? Du kanske ska ta den strategin när du orkat dig upp för tredje ronden. Du orkar upp! Du vet vad du behöver och lyssna på din inre röst…”, hörs mellan susen från smällen. Nu gör det så ont inuti så tårarna rinner.

Jag tar en klunk vatten, kyler skadorna med ispåsar och tar stapplande steg mot samhällshörnan igen… med bristande röst ber jag kvinnan vid psykiatrin om råd och hon bekräftar mina behov. Hennes ord ansluter till min ringhörna och jag får kraft att ge självkänslan en rak högerkrok. Med nyvunnen kraft ger min vänsterjabb en öppning till samhällets primärvård och jag klarade till slut av tredje ronden. Från arbetsgivaren hörs små hurrarop; ”bra för dig men skönt att vi slapp, bra att du tog ansvaret för dig själv men vi kan/kunde endast hjälpa när till och med dem sänkt dig. Det är ju knasigt men det är så det ser ut och det är ju konstigt att också vården slår på dig…”

Så här står jag… sargad och blåslagen men fortfarande med i matchen. Striden för mig själv själv pågår och slagen kommer i attackvågor. Jag samlar energi och arbetar på att få självkänslan som närmast allierad, mina närmsta vänner och familjen hejar och backar upp bakom mig. Men kampen verkar fortsätta vara min och tilliten till samhällshörnan och de jag trodde stod bakom mig från arbetsgivarens sida får ständigt små skavsår. Jag lever men är fortfarande inte riktigt den jag varit. Jag försöker men inser att även smällarna kanske stärker mig. Att ibland visa sig svag kan vara en styrka och att styrkan faktiskt ligger i att be om hjälp. Nu hoppas jag bara att det skedde i tid…
image

 

Sanningen om blomman

12189614_10154269036567646_797821634958469485_n

Livet är inte alltid god brunch, ändlöst mys med familjen & svalkande drinkar i eftermiddagssolen på altanen. Ibland, men nu på senare är det rätt pissigt, med noll energi och noll lust till mycket annat än att sova, på sin höjd ta en nypa luft på en promenad men oftast bara gömma sig under täcket. Jag är hon som utåt sett kan verka stark och självsäker men inuti mest försöker hålla samman utan att brista. När jag ber om hjälp är det när inget i mig själv är kvar och räcker för att hålla mig över ytan längre. Jag har nog fått det av min envisa mamma. Hon som ska klara allt, tar på sig allt, ger av sig själv och tänker inte på att hon själv ska orka i längden.

Så nu är jag där. Fast mellan stolarna i min sköra bubbla. Känner mig som den där blomman som hänger på den livskraftiga stängeln som utav ett under växt fram från den karga barkliknande jorden. Livstålig tillsammans med sina lika sköra medblommor på stängeln. Men snart tar näringen slut och den starka blomman faller likt en snöflinga till marken.

Kannan med det välbehövliga vattnet och extra näring skickas från den ena till den andre. Det gör att blomman knappt orkar sträcka sig mot de få ljusglimtar solen ger mellan molnen. Den som håller i kannan gör så gott den kan och ger små verktyg i insats för blommans överlevnad. Men om den insatsen inte räcker till eller är för sen?

Jag ber inte ofta om hjälp. Jag biter ihop och kör på. Nu bad jag om hjälp. Ett samtal blir så uttömmande..den i luren gör så gott den kan. Egentligen ligger ansvaret på nästa enhet, för att få tillgång till den krävs okej från annan person. Hon, jag, blomman suger upp det sista av orken, näringen och ljuset för att kämpa. Men att kämpa för sig själv tycks inte vara lika lätt som att kämpa för andra.

Man kan hålla en blomma vid liv med omvårdnad, vatten, ljus & ibland lite extra näring. Men att rädda en blomma när den redan fallit från sin stjälk… Nej, livet är inte alltid den där goda brunchen, den svalkande drinken eller att umgås med nära och kära. Men det är det som håller mig kvar på den där stängeln. Dock vill jag med detta inlägg visa på ett perspektiv till, att det som syns utåt kanske inte är det som känns inuti..

Taggad , , , , ,
%d bloggare gillar detta: