zooombie, zooombie….zooombieee,iieee,iiieee!

Vaknar igen runt ett och kan inte somna om. Det är första gången. När klockan sen slår och det är dags för den inplanerade långa morgonduschen vaknar jag efter en natt med minus på sömnkontot, igen, och med en rackarns hufvudvärk och illamående som jag gärna sluppit undan.

Som förskolefröken somnar jag ofta tidigt i soffan. Jag har också perioder då jag inte kan somna alls. Hamnar i nån sorts övertrötthet där jag har svårt att slappna av, tankarna far runt och vid tolvsnåret tänker jag att nu måste jag sova. Jag ska ju upp och härja klockan 4.15/5.15/6.15 igen för morgondagens arbetspass. Fyra, fem eller sex timmars sömn varvat med upp till tolv timmars sömn ger liksom ingen konsekvens… Jag blir en introvert zombie (finns såna?) Haha! Som hämtad ur ett avsnitt av senaste The walking dead.

Alltsomoftast biter jag ihop. Jag struntar i den vidriga tröttheten, utmattheten, huvudvärken och annalkande deppigheten. Tar mig till bygget. Gör min plikt. Oftast mer därtill om jag får vara självgod. Men då och då säger kroppen emot. Zombien måste få sin vila. Huvudet visar tecknen, ibland magen och handlederna värker. Idag går fröken Hårdrock ingenstans. Hon ska bädda ner sig under täcket. Vara så osocial hon bara kan. Äta så mycket ensamhets-, och deppighetshjärna och inälvor som hon bara kan innan hon kan få bli människa igen.

132152570285210841_QcRUSYs5_c

I detta tappar hon dock ibland bort sig själv. Motivationen att hitta tillbaka blir som bortblåst. Tar tecknen på att zombieviruset ligger där i kroppen och vilar. Prestationskraven och viljan att vara sig själv, den riktiga Hanna, den där glada positiva och utåtriktade Hanna krockar med zombieHanna och energin tar slut helt. Det är då det brukar bli riktigt tomt. Svaren tar slut. och en ensamhet som inte ens alla underbara familjemedlemmar och vänner omkring henne kan avvärja är den dagens, helgens eller veckans sanning. Dags att kapitulera. Inse att det finns mörka krafter inom en som måste få utrymme för stunden.

Men snart är jag tillbaka. Ur hålan i mörkret där jag ibland måste få deppa ihop i. Sen hitta den där tåten – den rödorangea livlinan som gör att jag kan klättra upp till toppen igen. Jag börjar fatta mer och mer varför. Mitt liv fram till nu har gett mig den egenheten. Men jag vägrar låta den ta över. Det är i grund och botten Hårdrock som vinner. Mitt liv ska för alltid betonas av det positiva. Det negativa ska aldrig få ta överhanden mer än för stunden. Den stunden kan zombien få. Men inte livet – inte drömmarna.

250794272969082513_jYuvPFiB_f

Annonser
Taggad , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: