22:35
Jag ligger plötsligt sömnlös med bortflugen trötthet efter förra nattens kvidande mensvärk och funderar över perspektiv. Hur jag som en någorlunda framgångsrik, numera universitetsutbildad kvinna i ett förhållandevis rikt land, med pengar på fickan och hälsan någorlunda i behåll kan tillåta mig själv till självömkan, deppighet, bitterhet och en känsla av uppgivenhet över att mitt liv då och då dels inte uppfyller mina egna prestationskrav. Men också över att jag liksom inte känner att jag ges/fås/tar eller har förutsättningarna att vara och bli eller känna så som jag egentligen är värd.
Har jag den rätten?
Såg idag två dokumentärer. Den ena om en FRUKTANSVÄRD helt OFÖRSVARBAR handling utav sex (eller vara dem fler) ”män” (läs: monster) i Indien som innebar slutet på en kvinnas föredömliga liv – på det mest brutala sätt. Det gav mig perspektiv. Jag såg även en glädjande, men tänkvärd dokumentär om ett gäng, ja ett gäng goa pensionärer på väg på en hisnande resa till Grekland – om att leva livet till fullo ända till slutet. Att det aldrig är för sent att drömma, eller att få de drömmarna förverkligade. Av egen kraft eller med hjälp av andra.
Två ytterligare perspektiv på livet. Och visst, jag kan varken jämföra mig med kvinnor som dagligen riskerar att få sina liv vidrigt raserade av inskränkta, outbildade och snedvridna så kallade män. Eller med ett gäng pensionärer som länge trott att de fått uppleva det bästa i sina liv redan. Men alla bär vi på bakgrunder och historier som då och då kanske kan få oss att minnas, att inse att vi inte är superhjältar eller byggda att ständigt se allt från den ljusa sidan. Dock kan perspektiven, iallafall för mig, göra att jag kan kämpa lite till. Att intala mig att jag nånstans kan skaffa den inställningen till livet som kan ta mig vidare ur det här tillfälliga mörkret i tillvaron.
Det kommer kanske alltid finnas krafter som försöker motarbeta eller på vidriga sätt försöker skapa en evigt mörk och orättvis värld. Indiens dotter kunde se det goda i en ung väskryckares felaktiga handling och vända det till något gott. Hennes öde landade till slut i en fasansfull tortyr som ledde till hennes död. För att sex monster inte hade perspektiv.
Jag kommer inte längre i mina tankar ikväll, mer än att mina nya perspektiv från idag har skapat en beslutsamhet i mig. Att alltid försöka. Att alltid drömma och försöka men egen och vänners kraft att förverkliga drömmen om det ljusa i mänskligheten. Att förmedla perspektiv. Att utbilda. Att alltid försöka förstå den andre. Utan den förmågan finns för mig annars alltid risken. Risken att mörkret fortsätter och att fler monster kryper fram ur slummen och berövar oss allt det goda…
LittleMissOnebar 