Månadsarkiv: mars 2015

zooombie, zooombie….zooombieee,iieee,iiieee!

Vaknar igen runt ett och kan inte somna om. Det är första gången. När klockan sen slår och det är dags för den inplanerade långa morgonduschen vaknar jag efter en natt med minus på sömnkontot, igen, och med en rackarns hufvudvärk och illamående som jag gärna sluppit undan.

Som förskolefröken somnar jag ofta tidigt i soffan. Jag har också perioder då jag inte kan somna alls. Hamnar i nån sorts övertrötthet där jag har svårt att slappna av, tankarna far runt och vid tolvsnåret tänker jag att nu måste jag sova. Jag ska ju upp och härja klockan 4.15/5.15/6.15 igen för morgondagens arbetspass. Fyra, fem eller sex timmars sömn varvat med upp till tolv timmars sömn ger liksom ingen konsekvens… Jag blir en introvert zombie (finns såna?) Haha! Som hämtad ur ett avsnitt av senaste The walking dead.

Alltsomoftast biter jag ihop. Jag struntar i den vidriga tröttheten, utmattheten, huvudvärken och annalkande deppigheten. Tar mig till bygget. Gör min plikt. Oftast mer därtill om jag får vara självgod. Men då och då säger kroppen emot. Zombien måste få sin vila. Huvudet visar tecknen, ibland magen och handlederna värker. Idag går fröken Hårdrock ingenstans. Hon ska bädda ner sig under täcket. Vara så osocial hon bara kan. Äta så mycket ensamhets-, och deppighetshjärna och inälvor som hon bara kan innan hon kan få bli människa igen.

132152570285210841_QcRUSYs5_c

I detta tappar hon dock ibland bort sig själv. Motivationen att hitta tillbaka blir som bortblåst. Tar tecknen på att zombieviruset ligger där i kroppen och vilar. Prestationskraven och viljan att vara sig själv, den riktiga Hanna, den där glada positiva och utåtriktade Hanna krockar med zombieHanna och energin tar slut helt. Det är då det brukar bli riktigt tomt. Svaren tar slut. och en ensamhet som inte ens alla underbara familjemedlemmar och vänner omkring henne kan avvärja är den dagens, helgens eller veckans sanning. Dags att kapitulera. Inse att det finns mörka krafter inom en som måste få utrymme för stunden.

Men snart är jag tillbaka. Ur hålan i mörkret där jag ibland måste få deppa ihop i. Sen hitta den där tåten – den rödorangea livlinan som gör att jag kan klättra upp till toppen igen. Jag börjar fatta mer och mer varför. Mitt liv fram till nu har gett mig den egenheten. Men jag vägrar låta den ta över. Det är i grund och botten Hårdrock som vinner. Mitt liv ska för alltid betonas av det positiva. Det negativa ska aldrig få ta överhanden mer än för stunden. Den stunden kan zombien få. Men inte livet – inte drömmarna.

250794272969082513_jYuvPFiB_f

Taggad , ,

När man känner att man tappats bort

22:35

Jag ligger plötsligt sömnlös med bortflugen trötthet efter förra nattens kvidande mensvärk och funderar över perspektiv. Hur jag som en någorlunda framgångsrik, numera universitetsutbildad kvinna i ett förhållandevis rikt land, med pengar på fickan och hälsan någorlunda i behåll kan tillåta mig själv till självömkan, deppighet, bitterhet och en känsla av uppgivenhet över att mitt liv då och då dels inte uppfyller mina egna prestationskrav. Men också över att jag liksom inte känner att jag ges/fås/tar eller har förutsättningarna att vara och bli eller känna så som jag egentligen är värd. 

Har jag den rätten? 

Såg idag två dokumentärer. Den ena om en FRUKTANSVÄRD helt OFÖRSVARBAR handling utav sex (eller vara dem fler) ”män” (läs: monster) i Indien som innebar slutet på en kvinnas föredömliga liv – på det mest brutala sätt. Det gav mig perspektiv. Jag såg även en glädjande, men tänkvärd dokumentär om ett gäng, ja ett gäng goa pensionärer på väg på en hisnande resa till Grekland – om att leva livet till fullo ända till slutet. Att det aldrig är för sent att drömma, eller att få de drömmarna förverkligade. Av egen kraft eller med hjälp av andra. 

Två ytterligare perspektiv på livet. Och visst, jag kan varken jämföra mig med kvinnor som dagligen riskerar att få sina liv vidrigt raserade av inskränkta, outbildade och snedvridna så kallade män. Eller med ett gäng pensionärer som länge trott att de fått uppleva det bästa i sina liv redan. Men alla bär vi på bakgrunder och historier som då och då kanske kan få oss att minnas, att inse att vi inte är superhjältar eller byggda att ständigt se allt från den ljusa sidan. Dock kan perspektiven, iallafall för mig, göra att jag kan kämpa lite till. Att intala mig att jag nånstans kan skaffa den inställningen till livet som kan ta mig vidare ur det här tillfälliga mörkret i tillvaron. 

Det kommer kanske alltid finnas krafter som försöker motarbeta eller på vidriga sätt försöker skapa en evigt mörk och orättvis värld. Indiens dotter kunde se det goda i en ung väskryckares felaktiga handling och vända det till något gott. Hennes öde landade till slut i en fasansfull tortyr som ledde till hennes död. För att sex monster inte hade perspektiv. 

Jag kommer inte längre i mina tankar ikväll, mer än att mina nya perspektiv från idag har skapat en beslutsamhet i mig. Att alltid försöka. Att alltid drömma och försöka men egen och vänners kraft att förverkliga drömmen om det ljusa i mänskligheten. Att förmedla perspektiv. Att utbilda. Att alltid försöka förstå den andre. Utan den förmågan finns för mig annars alltid risken. Risken att mörkret fortsätter och att fler monster kryper fram ur slummen och berövar oss allt det goda… 

%d bloggare gillar detta: