…den infann sig under fredagen. Vaknade utan en tydlig plan för min sista lektion på VFU:n. Bara det är konstigt! Den välstrukturerade Hanna, som har koll på allt och alla, kände att hon kunde släppa på kontrollen och bara låta det gå som det går. Och visst, hon hade ju en ram-plan att gå efter.
Det bästa hände nog ändå på vägen till praktiken. Fick skrapa rutorna, men det gjorde liksom inget! Jag vaknar ju till, får röra mig och arbeta med muskler som jag kanske inte alltid använder. Svänger ut på Örstigsleden och in på affären för att införskaffa bullar på denna sista kanelbullens – VFU-dag! Startar bilen igen och så när som att jag ska svänga igenom rondellen på Arnöleden startar Aviciis ”Hey Brother” (ja, jag vet, dance-music liksom!) på radion. Denna låt som jag fastnat för någon vecka tidigare, faller nu in djupt inom mig och jag lyssnar med tårar i ögonen på texten. Jag tänker på mina syskon, väl utspridda i landet och kärleken och saknaden till dem ökar för varje basslag i musiken.
Sen börjar jag tänka på de 40 underbara ungar som jag lärt känna de senaste fem veckorna på en skola nära dig. Hur mycket jag lärt mig av lärarna och hur värdefull de faktiskt fått mig att känna.
Efter glass, 40 + kramar (då de ställde sig sist i kön för att få/ge en till), kanelbulle, kaffe och några vänliga ord från arbetslaget senare satt jag återigen i bilen. Snyftande och samtidigt leendes åt alla intryck som getts mig.
Startade spotify och höjde volymen – ”ooohh if the sky comes falling down for you, there’s nothing in this world I wouldn’t dooo”
LittleMissOnebar 