Jag har funderat. Massor. Ibland med tårar i ögonen över vad som känns mest. Vad som träffar en mest i hjärtat.
Det handlar om tacksamhet. Det där tacket. Som oftast uteblir, eller som sägs utan eftertanke och mening. Som ett enkelt utslängt artighetsbegrepp för utfyllnad.
För mig kan det räcka med en blick av uppskattning, en klapp på ryggen eller en suck av lättnad från personen som jag gett min tid. Ibland vill jag nästan kräva ett ordentligt tack och en återgäldande tjänst. Ibland betyder inte tacket någonting. Bara en känsla av missförståelse, naivitet, och blåögdhet. När det känns som att man kan stötta, hjälpa och faktiskt slösa sin energi i oändlighet för något som ändå aldrig uppskattas fullt ut.
Av de som borde uppskatta det…
Så varför tillåter jag mig att känna såhär? …uttömd, orkeslös och helt enkelt förbannad?
För att någonstans inom mig finns ett hopp om förändring. För att de små som faktiskt får mest utav tjänsten kan ge det där leendet, den där blicken av uppskattning. För att jag vet att jag egentligen inte gör det för att få något tillbaka, för att i någon mån vara det föredöme som behövs. För att jag någonstans i allt vet att jag kan vara tacksam över min egen insats.
LittleMissOnebar 
Mm det är en balansgång det där… Göra något för att det är en sån person som man vill _vara_. Men att sen sätta stopp om det blir för mycket givande så man blir tom själv. Inte lätt att avgöra alltid.
Men utan att veta exakt vilken/vilka situationer du menar så brukar det hjälpa mig att tänka att ibland får man igen från ett annat ställe än där man investerat.
Gäller speciellt om jag känner att något varit generös mot mig eller väldigt hjälpsam och känner att man inte någonsin kan komma ikapp, som att det är en våg som jämt måste stå balanserad. Men att faktiskt inse att ibland kanske man kan ge tillbaka genom att hjälpa till någon annanstans. Kanske inte helt relaterat till vad du pratar om… men ändå. Om givande och tagande åtminstone :P
Verkligen! Det är alltid någon som uppskattar, förstår eller gläds. Är bara otroligt frustrerande att jag i vissa fall ständigt missförstås som någon helt annan trots mina varierade ”insatser”. Jaja, låt gå för det passerade. Nu är det idag och den här dagen ska bli alldeles fenomenal!