Månadsarkiv: juli 2013

Det där tacket

Jag har funderat. Massor. Ibland med tårar i ögonen över vad som känns mest. Vad som träffar en mest i hjärtat.

Det handlar om tacksamhet. Det där tacket. Som oftast uteblir, eller som sägs utan eftertanke och mening. Som ett enkelt utslängt artighetsbegrepp för utfyllnad.

För mig kan det räcka med en blick av uppskattning, en klapp på ryggen eller en suck av lättnad från personen som jag gett min tid. Ibland vill jag nästan kräva ett ordentligt tack och en återgäldande tjänst. Ibland betyder inte tacket någonting. Bara en känsla av missförståelse, naivitet, och blåögdhet. När det känns som att man kan stötta, hjälpa och faktiskt slösa sin energi i oändlighet för något som ändå aldrig uppskattas fullt ut.

Av de som borde uppskatta det…

Så varför tillåter jag mig att känna såhär? …uttömd, orkeslös och helt enkelt förbannad?

För att någonstans inom mig finns ett hopp om förändring. För att de små som faktiskt får mest utav tjänsten kan ge det där leendet, den där blicken av uppskattning. För att jag vet att jag egentligen inte gör det för att få något tillbaka, för att i någon mån vara det föredöme som behövs. För att jag någonstans i allt vet att jag kan vara tacksam över min egen insats.

Annonser

Den mobildistraherade generationen/nerna

Trebarnsmamman låter de äldre barnen bada och stoja medan hon går och låter den lille gunga lite i lekparken som ligger i anslutning. I ena handen ligger mobilen rätt i handen och tittar titt som tätt upp ur fodralet för en bild som ska laddas upp eller en status som ska kommenteras för tredje gången.

Efter tre, fyra tillsägningar får den äldre i skaran mammans halvhjärtade uppmärksamhet som ändå bara skojas bort med ett litet skämt eller en komplimang för att bollen gick så snyggt i mål – hon skulle bara lägga ett ord i spelet först.

Den ligger ständigt i fickan, på matbordet eller på laddning max tre meter bort allra helst i handen med senaste appen öppen och uppdaterad. Till och med den jordnära tjejen som gärna hade haft sin 3310:a nåt år till har fastnat i träsket – och börjar bli lika disträ hon. Tändarna på konserterna har utbytts mot bländande mobillampor och ett efterlängtat telefonsamtal blev plötsligt några rader på What’s App.

Jag ska inte säga att jag är bättre själv. Valda utflykter/ upplevelser/minnen instagrammas även av fröken jag. För att dela med mig, för att få återse även efter och ja, jag erkänner! Faktiskt ibland för att det är så in i bomben, djävulusiskt tråkigt att jag måste ha något att göra…Dock har jag ändå många stunder frågat mig själv; ”är detta så viktigt för omvärlden att få reda på? Varför ska Bengt 45, Eva 32 och Ville 23 behöva klicka på like när jag lägger upp en bild på mina fötter på en strand nära dig? Och hur många sallader, oxfiléer och hamburgertallrikar ska behöva filtreras genom Amaro, Sierra och Willow innan folk tröttnar?

Pelle, snart fyra år, äter inte hemgjorda köttbullar. De gröna bladen intresserar inte, gurkan tycker han inte om och sås har fel färg. Mamma och pappa tar med Pelle i affären, men går oftast förbi grönsaks- och fruktdisken. Ner i korgen åker färdiga köttbullar, Findus potatisprodukter (av riktig potatis, jaha, menar ni?) och en kall sås av välkänt mejeri. Men ikväll ska vi laga riktig mat: Pannkakor för tredje gången denna månaden. Godis? Nej, Pelle, det är ju bara på lördagar, men det är ju lov så OK, Bara du äter tre pannkakor. Lite BOB-sylt på det. Förresten vänta lite, jag ska bara ta det här samtalet. Vi kan äta vid teven idag – vi har ju ändå inget att prata om… Spela boll får vi ta en annan dag, mamma ska ha egentid med tjejerna (fast vi sitter mest och instagrammar/facebookar om jag ska vara ärlig..

Ja, det börjar rejält gå mig på nerverna. När man överallt man tittar ser en där en här som går med sin apparat på armlängds avstånd. Ständigt nåbar, ständigt online. Finns inte Wi-FI??? Men hallå!! Småtjejer med Iphonen i ansiktet när de går rakt ut på övergångsstället. Mannen i bilen som sms:ar eller ställer in GPS:sen (men stanna och gör det då!) och den nyförlösta mamman som ammar sitt barn och kollar Pinterest för tredje gången, kommunicerande med sin man på facebook.

Lider med den där unga killen som ständigt, ständigt försöker få kontakt med sin mamma och får en distraherat svar tillbaka, som hon tio minuter senare inte minns att hon gett. Har aldrig tid och ork (läs kunskap) att laga riktig mat och fyller kylskåpet med quick fixes. Tänk om hon visste att mobilen också är full av kunskap, recept och tips på aktiviteter för henne och hennes barn. Att den funkar till mer än att ragga killar på spelapparna. Och att man överlever utan att ha den i fickan och till och med kan glömma den hemma utan att gå under.

Hennes viktigaste ägodel? Smartphonen

Vanligaste svaret till barnen? Vänta lite bara… jag ska bara

När jag frågade varför hon gifte sig och skaffade barn? -ja men det skulle man ju göra

Jag är glad att dagens barn inte vet vad de går miste om på grund av sina halvhjärtat uppmärksamma föräldrar. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur mycket det lär barnen själva att gå miste om. Jag är glad att jag vet hur jag ska ta hand om mina barn, allt vi ska uppleva, prata om och utforska TILLSAMMANS. När jag skaffar barn för att jag vill det, inte för att jag borde. När telefonerna är så smarta att de kan glömma sig själva samt stänga av sig när föräldrar fått tillräcklig, rekommenderad dagsdos!

Annonser
%d bloggare gillar detta: