Ett kollektivt tack!

Mitt näst senaste inlägg var av den mest deprimerande anda, så som jag fungerar ibland. Skriver gärna också om dessa sinnesstämningar för att ventilera, när jag inte kan gå och slå på mitzarna eller utreagera mig på annat sätt. Ibland fyller jag helt enkelt på med för mycket av bördor – ofta inte ens mina  – och bär tills jag inte orkar mer. Jag kan också säga ifrån, säga min åsikt och känna att det räcker. Men när detta då tas emot som om det vore en attack, ett påhopp eller något personligt blir jag istället tolkad som någon jag inte är, vilket gör allt så otroligt frustrerande.

Jag ventilerade i måndags. Om oro för sådant jag inte kan och behöver påverka. Om sådant som jag ändå önskar att jag kunde göra något åt. Om hur jag sätter alldeles för höga krav och bördor på mig själv men många gånger inte kan förhindra att de hamnar just på mig. Där är mitt stora dilemma i livet. Att jag vill så mycket men inte känner att jag kommer någonstans eller var jag ska börja…

Vad jag vill säga med det här inlägget är T A C K! Till dig som brydde dig när allt kändes så mörkt och grått. För att du fanns vid min sida och visade välmening och försökte få mig på bättre tankar. Min tanke var att texten skulle ligga som det spöke som det varit inom mig. Nu är den åter det och jag har sett tydligt vilka underbara, fina personer jag omger mig med. FB rutan är urbockad och de som ser spöket ser det, inget annat. .

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: