Alla rör sig framåt och det känns som jag stampar mig nedåt på samma plats

Händelserikt. Omfattande beslut och förändringar åt vänster och höger. Gläds å det ena.. Bekymras å det andra. Alla känslorna kommer plötsligt på samma gång och det känns som mitt liv blev ett semiperiabelt membran, som släpper igenom det lilla men det stora bara tynger. Grinig, less och totalt utmattad i en virrig symbios med viljan att greppa tjurens horn, återigen vilja säga ifrån och bli förbannad på det som gör mig upprörd.

Magont… Uselheten i mig vill ta över och göra mig till nån jag inte är. Hon som står tyst bredvid utan något att tillägga och som vill förstå men inte kan låta allt sjunka in.
Hon som är för diplomatisk så att det går ut på henne själv.
Hon som sätter fart på sin evinnerliga snöboll ned i den heta källan. Det enda som blir kvar av det…

Är en pöl

Annons
Märkt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: