Månadsarkiv: november 2012

Länge lider vintern, kortare blir dagen, mörkare blir mörkret, blekare blir dagen…

Infrusen

Vaknar upp till ännu en grå och oinspirerande dag. De marginella och få soldagarna ger knapp energi och iställetfår man göra vad man kan. Lyssnar på Fröding tolkad av Mando Diao och känner värmen, vemodet och den vackra lyriken fylla mig med ett lugn. Orden, poesin sjungs med känsla och själ. Musiken svävar. Vackert!

Ord som skrevs för över 100 år sen, men som stämmer lika mycket nu som då. Ett historiskt epos som får mig att vilja resa tillbaka till den mytiska dåtiden. Som fyller mig med den inspiration som mörkret, gråheten och kylan fört med…

Stundom de med möda kylans fjättrar skaka, vilja ut, men stappla frysande tillbaka.

Kampens bistra frostvind isar allt det varma, alltför kallt är livet för de veka arma.

Länge lider vintern, kortare blir dagen, mörkare blir mörkret, blekare bli dragen.

G. Fröding

Taggad , , ,

Ett kollektivt tack!

Mitt näst senaste inlägg var av den mest deprimerande anda, så som jag fungerar ibland. Skriver gärna också om dessa sinnesstämningar för att ventilera, när jag inte kan gå och slå på mitzarna eller utreagera mig på annat sätt. Ibland fyller jag helt enkelt på med för mycket av bördor – ofta inte ens mina  – och bär tills jag inte orkar mer. Jag kan också säga ifrån, säga min åsikt och känna att det räcker. Men när detta då tas emot som om det vore en attack, ett påhopp eller något personligt blir jag istället tolkad som någon jag inte är, vilket gör allt så otroligt frustrerande.

Jag ventilerade i måndags. Om oro för sådant jag inte kan och behöver påverka. Om sådant som jag ändå önskar att jag kunde göra något åt. Om hur jag sätter alldeles för höga krav och bördor på mig själv men många gånger inte kan förhindra att de hamnar just på mig. Där är mitt stora dilemma i livet. Att jag vill så mycket men inte känner att jag kommer någonstans eller var jag ska börja…

Vad jag vill säga med det här inlägget är T A C K! Till dig som brydde dig när allt kändes så mörkt och grått. För att du fanns vid min sida och visade välmening och försökte få mig på bättre tankar. Min tanke var att texten skulle ligga som det spöke som det varit inom mig. Nu är den åter det och jag har sett tydligt vilka underbara, fina personer jag omger mig med. FB rutan är urbockad och de som ser spöket ser det, inget annat. .

 

tandläkarväder…och nyponbuskar nyponbuskar

…finns inga länge för jag tror de har ruttnat i all gråhet och tristess nuförtiden. Igår var det sol, men så kallblåst och rått att jag inte vågade sätta näsan utanför dörren ens för en stund. Inte för att jag hann heller. Istället ska det läsas nästan 600 sidor kropp och knopp i en sjuksyrrabok och anteckningar från föreläsningar som ilas igenom. Skrivits stödanteckningar angående första temat och ”bara” tre kvar. Tre som känns än mer omfattande och svårbegripliga.

Vi (läs jag och Fia), har dock bestämt och slagit fasta på att vi SKA fixa detta också. Vi ska stötta och nöta och skriva och skriva om tills epitelceller, miceller, proteinabsorption och koenzym sitter lika hårt som lärandeteorier, Vygotskij och lärarens objekt. Hade bara ingen aning om att lärarens objekt skulle innebära en möjlighet att hoppa in som undersköterska inom vården om lärarjobben blir knappa. Kanske skulle undersköterskorna läsa lite om pedagogik så kan vi ju kombinera tjänsterna och effektivisera kommunerna ytterligare? Fatta! Undersyster-lärare, eller lärarsköterska!?
Shit vad pengar de kan tjäna på oss då ;-)

Taggad , ,

Alla rör sig framåt och det känns som jag stampar mig nedåt på samma plats

Händelserikt. Omfattande beslut och förändringar åt vänster och höger. Gläds å det ena.. Bekymras å det andra. Alla känslorna kommer plötsligt på samma gång och det känns som mitt liv blev ett semiperiabelt membran, som släpper igenom det lilla men det stora bara tynger. Grinig, less och totalt utmattad i en virrig symbios med viljan att greppa tjurens horn, återigen vilja säga ifrån och bli förbannad på det som gör mig upprörd.

Magont… Uselheten i mig vill ta över och göra mig till nån jag inte är. Hon som står tyst bredvid utan något att tillägga och som vill förstå men inte kan låta allt sjunka in.
Hon som är för diplomatisk så att det går ut på henne själv.
Hon som sätter fart på sin evinnerliga snöboll ned i den heta källan. Det enda som blir kvar av det…

Är en pöl

Taggad
%d bloggare gillar detta: