Igår läste jag den lokala dagstidningen Södermanlands Nyheter (SN) till morgonkaffet. Till slut, efter reportage om sushikocken som letar ekologiska jätteräkor för att hans kunder efterfrågat mer rättvisa alternativ (ur många aspekter), efter insändare om såväl Halloween och politik samt några familje- och annonssidor hamnar jag då på den ungdomsriktade insändarspalten Planket.
Ända sedan jag var liten har denna lilla del funnits för barn och ungdomar att ventilera, hälsa till kompisar och berätta att de är kära i en kille, men inte vågar fråga chans och hitan och ditan. För att vara ärlig har även jag skickat in en liten ”spalt” angående rökning och dess negativa följder och inverkan på kropp och annat – men detta lät kanske inte lika sofistikerat när jag var 13…
Igår förmiddag, dock, höll jag på att sätta både kaffe och frukostägg i halsen när jag läste nedanstående två inlägg på SN:s kära plank. Vad är det som ger dagens barn och ungdomar en sådan vilja att uttrycka dessa, enligt mig, otroligt fåfänga infall? Hur långt har utseendefixeringen i samhället gått när barn skriver om att de söker en pojkvän med muskler eller måste promota smink och ”outfits” i mängder. Bara ordet outfit.
Det är ju såklart ”smink och mode” och ”kille sökes” som upprör mig. Jag vet inte hur gamla barnen som skickat detta är, men jag anar att de inte ens börjat högstadiet. Detta skrämmer mig. Det skrämmer mig också vad jag och mina syskon har sett när vi handlar till syskonbarn och barn i affärerna – att modekedjorna faktiskt gör det möjligt att en 6-åring visar halva stjärten i lågt skurna jeans, att ”mus-i-kanten”-shortsen är vad barn vill ha mest och att de säljer mest, och att det finns stringtrosor och behå till flickor som inte ens är fullt utvecklade. Debatten om könsneutrala kläder till våra flickor och pojkar nämner jag inte ens, jag tycker nämligen att det här handlar om vad man som förälder sätter för gränser och hur de också präglar och uppfostrar sina barn. Genom att säga att ens barn är helt perfekt som hon/han är och försöka få bort den här hemska utseendefixeringen kanske man kan få bort tankar hos 7-åriga Smilla att hon måste se sexig ut, ha en muskulös pojkvän och köpa en ny mascara nästa gång hon är på stan med sin familj.
Sen ställer jag mig undrande om detta är möjligt när dagens föräldrar också är mer och mer utseendefixerade, lägger ut poseande fullmejkade bilder jämt och ständigt på sig själva på FB och står mer och mer vid spegeln för att piffa. Vilka spår sätter alla fullt ”naturliga” tevepersonligheter på de alltmer tittande barnen är också en fråga. Till sist, hur ser leksaksdockorna och leksaksavdelningarna ut där julklapparna och födelsedagspresenterna ut när de en stressig eftermiddag ska köpas?
Är du en förälder, ta dig en tankeställare på vilken inverkan dina och andras synliga val sätter på barnen idag. Genom att öka medvetenheten hos dina små kanske detta dör ut automatiskt. För visst ska väl barn få vara barn och inte små kopior av alla utseendefixerade människorna omkring oss?
LittleMissOnebar 