Gällande mina två senaste inlägg är jag på många sätt en komplicerad person som faktiskt inte kan sätta fingret själv på hur jag fungerar. Med höga krav på mig själv och svårt att i stundens hetta förklara och formulera min vilja och mina mål med saker och ting. Samtidigt är jag rättfram och försöker, verkligen försöker hela tiden få med mig andra, ta del av deras tankar och undrar ständigt vad de tycker om mina framfötter. Det senare har mååånga otaliga gånger under de senare åren misstolkats som avighet, själviskhet och att jag gärna blivit utnämnt till ”bitch of the day”. Detta till den stora grad att jag än mer tvivlar på mig själv, min förmåga och mina kunskaper. Jag har alltid velat och har alltid arbetat för att vara en givmild och välmenande människa och slås därför ned totalt av tanken att det är det motsatta som uppfattas av dem omkring mig – till och med de som är mina bästa vänner och delar av min familj. När jag blir stressad, pressad, orolig och uppe i mitt arbete kanske jag inte svarar med gladaste ton – men jag är inte sur, arg eller inriktat på att klanka ned på någon omkring mig.
Undrar om det fortfarande handlar om kommunikation, från båda håll. Jag har helt enkelt svårt att formulera mig och andra har svårt att läsa av mig – trots att jag försöker att fråga, höra mig för och vara extra försiktig i dessa situationer. Men hur mycket ska man orka blotta sig och sina känslor? Ska jag helt enkelt släppa kontrollen, ta två steg tillbaka och sluta bry mig som kontrast? Försöker därför inte överanalysera utan leva i stunden så som jag vill. Men att då nya liknande händelser uppstår och gör att jag tvivlar på den jag är gör det inte enkelt. Bara ledsen och nedslagen. Jag vill inte uppfattas som någon barsk, osympatisk envis viljestark gnällspik. Jag vill vara den där pigga, glada, kreativa och öppna Hanna som jag vet att jag är innerst inne.
Måste ta mig ur det här hemska, negativa, deppiga ekorrhjulet nu. Tips, någon?
LittleMissOnebar 