Den där känslan av att sitta i ett rum med fem andra och känna sig liten och isolerad. Inget man säger kommer ut på rätt sätt och missförstånden hopar sig. Energin är tömd och längtan av att få ta sig till en annan plats blir större och större för varje andetag och önskan om att allt bara kunde flyta på byts mot ett virrvarr av tycka, känna, tro, tänka och reflektera. Alla säger samma sak men ändå olika – och dennes vilja väger tyngst av alla. Få av oss uttrycker beröm. Få av oss klappar varandra på axeln och uppskattar ett jobb väl gjort och utfört engagemang…
Den känslan gör att fröken känner en oerhörd olust och bara vill skrika ut högt och ljudligt. Hon vill tappa upp ett varmt bad och andas ut under ytan. Hon vill starta den där dödsmetal-skivan i bilen och sjunga ut sin undertryckta vilja och ta en paus från allt och andas.
Men hur ska det göras när arbetet ska in redan efter en vecka?
Resan längtas efter mer än någonsin… ska bli så skönt med två veckor utan plugg och bekymmer.
5:e januari i blickfånget. Nu kör vi sista rycket!
LittleMissOnebar 