LittleMissOnebar

Igår kom hon hem efter vad som skulle ha varit en trevlig kväll med kollegorna. Men det gick inte. När tankarna far till det som gör ont och någon man håller kär vilar på en sjukhussäng i Jönköping med så mycket hjälp som bara är möjligt. ”Jag var ganska ledsen, maten var inte så god…”. Ögon som blänker och det är jobbigt att se sin starka mamma så bekymrad.

Telefonen ringer med jämna mellanrum med information från kusinen som är där mest hela tiden. Med hälsningar från maken som sitter vid mosters sida ständigt, utan tankar på sin egen kamp. Det är beundransvärt hur mycket de kämpar. Det är fenomenalt hur mycket kraft en människa i en sliten kropp kan ha. När hon inte längre kunde se. När hennes möjlighet att gå togs ifrån henne. När hjärtat inte orkade längre. Men med en livskraft som gav henne två år till…och samma situation igen.

Vatten i lungorna, blod som förgiftats av något ont. Njurarna säger ifrån och ett kärl håller hjärtat bultande. Kan inte andas, men försöker ändå göra sig hörd. Tittar upp och livskraften syns fortfarande i hennes ögon. Hon är fenomenal och har förvånat förut säger överläkaren.

Det har hon, och kommer säkert göra igen. Jag bara önskar att hon hade en kropp värd henne. En kropp som orkar och vill lika mycket som hon.

Som kämpar