På det mesta, men främst att jag återigen lyckas ta på mig en massa bördor som jag egentligen inte borde. Varför lär jag mig aldrig? Å andra sidan ligger det ju i blodet. Mamma är likadan. Våndas över sånt som hon egentligen inte borde våndas över. Oroar sig för barnbarn, vill lösa andras problem och gör dem problemen till sina. Men är det inte så att vissa någon gång måste växa upp och själva ta smällen. Vissa smällar hårdare än andra…
I mitt fall gäller det dels samma sak. Man oroar sig för nära och kära och säger sig ännu en gång att; ”detta måste hon/de/han lösa själva”. Vi andra kan bara finnas där som ett stöd. Hjälpa så gott det går, älska och finnas till hands. Dock finns det gränser. Nu känner jag att jag har satt mina. Än en gång måste jag bara bita ihop, ta mig samman och försöka förmedla mina gränser på ett rakt och ärligt sätt. Ett sätt som andra måste förstå.
I skolan är det samma sak. Några jobbar effektivt, svarar på mail och vill sätta fart. Andra pratar, hör varken av sig eller verkar bry sig. Då blir det inte kul. Efter 3 minst sagt olästa mail, sms som förblir obesvarade och försök till samordning avsäger jag mig ansvaret.
No more Ms. Assistent. Där går min gräns, nu ska jag bara undvika att kliva över den…igen!
LittleMissOnebar 