The botten is nådd

Får be om ursäkt i förväg. Det här är ett inlägg i dipens tecken… Dipen som i känslodip. Just nu orkar jag inte mer och känner att jag är helt fel ute. Så orkar du som eventuellt läser inte höra om I-landsproblem och gnäll är det nog läge att trycka på det där röda krysset uppe i högra hörnet av skärmen…

Det är exkursion. Det är regionsanalys. Det är lärarprogrammets andra år och inrikning SamIn. Jag ska bli lärare för grundskolans tidigare år – är det tänkt. Jag ska skriva om Södra Asiens [läs Indientraktens] olika regioner ur ett naturhistoriskt och kulturhistoriskt perspektiv. Ja, vad har det med 1-3 årsdidaktik att göra undrar du kanske nu? Det undrar jag med. Att Indien,U-länder, infrastruktur, problematik och fattigdom är ämnen som annars brukar intressera mig hör plötsligt inte hit. Jag är inte intresserad och inget, inget verkar få mig på humör att researcha, leta källor läsa och skriva. Jag gör det, jag måste och det kommer ju bli av. Men motivationen. Lusten. Varför tänker aldrig lärarna på utbildningen på detta?

Så nu sitter jag här, med 190 sidor om ”Challenges of Economic growth, inequality and conflict in South Asia” och ca 100 sidor ur ”Columbia Chronologies of Asian history and culture”.

Vad jag letar efter?

Ja, gud vet vad.. för jag gör det knappast.
Går det åt kaffe?
Ja, en del
Vill jag hellre göra nåt annat?
Ja med tanke på att jag 16.15 kollade ams.se så, ja..
En utlandsresa?
mmmmhmmmm…
Dåligt samvete?
Ja, jag beter mig tydligen som en gris mot familjen, känner mig kort i tonen mot alla och är allmänt besviken över att den glada Hanna som fanns i somras och var på väg mot ljusare tider plötsligt bromsades och hamnade i en kladdig lersörja som bara vill dra ned mig i det där mörkret igen…

Så just nu är det inte bra. Önskar återigen att jag gjort andra val i livet. Jag hoppas dock att det här för mig till rätt plats i slutändan. Att jag till slut blir nöjd och får göra allt jag drömmer om. Att jag kan vara som jag vill mot de jag håller av och de jag älskar. Jag hoppas att de som är omkring mig nu förstår mina hintar om att jag är nere i en svacka. Att de inte tar det personligt om jag inte svarar, inte säger så mycket, säger för mycket, gör för lite eller gör för mycket.
Jag mår nog inte så bra. Jag hoppas att jag inte missförstås ännu en gång. Att jag nu gör rätt som ärligt berättar.

Jag tror någon läser – men osäker på vem. Kommentera gärna eller så. Så jag vet.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: