Ja, jag vet inte. Livet knatar ju vidare. Just idag mår jag inget vidare… och veckan har stundtals varit otroligt jobbig. Matematiken jagar mig, jag ligger två veckor efter och skakar när jag tänker på den. Hjärnan låser sig. I lördags var jag med Rebecca, mamma och några tjejer på kryss. Det började bra. Jag var på topp. För att sakta sjunka mot botten. Min vackra syster drog åt sig beröm och skönsång. Jag var mest en stampdyna eller någon form av avlastningsbord. Ingen självförtroendeboost direkt att få hålla i någons flaska medan han vill förklara sin attraktion till min måttligt intresserade familjemedlen. Hur många nej ska krävas?
Det här är ju absolut inget nytt, jag kände mig ända ganska bra när jag sedan under natten kom med goda råd och sanningar. Jag kände mig vuxen.
Sen kom vardagen. Matten hinns inte med. Uppsats ligger i fokus. Det pratas tydligt bakom ryggar och jag känner smått AVSKY mot personer som initiativlöst låter andra driva på ett arbete och sedan inte vågar stå för detta. Hur svårt ska det vara att vara rak och ärlig, föra fram sin åsikt och ta diskussionen? Fick ändå bra återkoppling på arbetet. Vi suger åt oss av orden, trots att alla inte borde känna sig träffade.
Energiboosten som gavs av responsen från uppsatshandledaren, fina kommentarer ifrån gruppmedlemmar och kärlek från stöttande familj gjorde då att matematik 4000 dammades av. Boken öppnades och krafttag att repetera senaste talen gjordes. En titt på 3205 gjorde att huvudet snurrade och hjärtat började klappa tyngre. Jag orkar inte! Att ständigt må dåligt och känna att man inte fattar. Jag känner mig så otroligt korkad i det här.
Ändå vill jag fixa den. Jag känner att den gör mig nytta trots allt. Det går inte nu. Kluven. Det kallas tvivel. Men handlar tvivlet om matten, om motgångarna & stressen, om inriktningsvalet eller är det intuitionen som har rätt?
LittleMissOnebar 