LittleMissOnebar

Jag vet inte vad jag vill säga. Satt och var så supernöjd och motiverad i solen tills ännu ett bakslag kom. Besvikelse. Hur jag än försöker att vara glad och tror att allt är löst, är det inte det.

Plus: Uppsats – check, Kursseminarium – check, VFU seminarium – check. Endast hemtenta och begreppstenta kvar, terminen är över, snart. Minus: Att överanalysera, att ta svåra beslut och att känna efter.

Plus: Att sitta i solen tills det stramar om kinderna. Att längta så innerligt efter en dag då miljön får bytas ut mot en annan och underbara vänner ska få möta och nöta på varandra i 2 hela dagar!

Minus: Att tro att allt är bra fast det inte är det ändå… ska inte hänga upp mig på det. Men det är så det känns..

Stort plus:
Sommaren nalkas och ljumma kvällar på klipporna. Grillad mat och kalla drycker. Heta stranddagar, svalkande dopp och iskall glass. Len, vit Ölandssand mellan tårna. Bus med syskonbarn och snack in på natten med Sara. Som den ska vara – sommaren!

Ja, jag vet inte. Livet knatar ju vidare. Just idag mår jag inget vidare… och veckan har stundtals varit otroligt jobbig. Matematiken jagar mig, jag ligger två veckor efter och skakar när jag tänker på den. Hjärnan låser sig. I lördags var jag med Rebecca, mamma och några tjejer på kryss. Det började bra. Jag var på topp. För att sakta sjunka mot botten. Min vackra syster drog åt sig beröm och skönsång. Jag var mest en stampdyna eller någon form av avlastningsbord. Ingen självförtroendeboost direkt att få hålla i någons flaska medan han vill förklara sin attraktion till min måttligt intresserade familjemedlen. Hur många nej ska krävas?

Det här är ju absolut inget nytt, jag kände mig ända ganska bra när jag sedan under natten kom med goda råd och sanningar. Jag kände mig vuxen.

Sen kom vardagen. Matten hinns inte med. Uppsats ligger i fokus. Det pratas tydligt bakom ryggar och jag känner smått AVSKY mot personer som initiativlöst låter andra driva på ett arbete och sedan inte vågar stå för detta. Hur svårt ska det vara att vara rak och ärlig, föra fram sin åsikt och ta diskussionen? Fick ändå bra återkoppling på arbetet. Vi suger åt oss av orden, trots att alla inte borde känna sig träffade.

Energiboosten som gavs av responsen från uppsatshandledaren, fina kommentarer ifrån gruppmedlemmar och kärlek från stöttande familj gjorde då att matematik 4000 dammades av. Boken öppnades och krafttag att repetera senaste talen gjordes. En titt på 3205 gjorde att huvudet snurrade och hjärtat började klappa tyngre. Jag orkar inte! Att ständigt må dåligt och känna att man inte fattar. Jag känner mig så otroligt korkad i det här.

Ändå vill jag fixa den. Jag känner att den gör mig nytta trots allt. Det går inte nu. Kluven. Det kallas tvivel. Men handlar tvivlet om matten, om motgångarna & stressen, om inriktningsvalet eller är det intuitionen som har rätt?

Ja, fredag äntligen. Veckor går otroligt fort. Bor plötsligt i kollektiv. Delar lägenhet med mamma och lillebror igen. Just det känns bra. Det andra är ganska tungt. Lämnade för 2 timmar sen in ett osäkert matteprov. Jag känner mig dum – rentav korkad. Det där som jag anat innanför pannbenet känns som luft. Finns inte mycket kvar. Hela räknetiden känner jag dessutom VARFÖR? Varför ska jag göra det här? Vad kan jag tillföra lilla Lisa i tvåan om detta sen? Kan någon förklara det för mig?

På universitetet skrivs det uppsats, även här sviker energi och lust. Ångest över det som är kvar innan sommar, sol, varma stränder, ljummet vatten och köttbullerace på IKEA:t smyger sig inte på. Det väller liksom över mig istället!

Så jag tar min smått träningsvärkande kropp i till köket. Där väntar kycklingpaj ála moderen & vin. Vinet får rädda mig ikväll. Nu tar jag ledigt för denna veckan. Imorgon börjar nästa…eller?