Jag tycker det som händer i Japan just nu känns fruktansvärt och alldeles övermäktigt. I fredags skälvde en stark jordbävning utanför landets kust och efter det sköljde flodvågor in över städer, byar och vägar. På Aftonbladet ligger före- och efterbilder på utplånade städer och i vissa kommuner är 10-tusentals personer fortfarande försvunna.
Helt plötsligt skakar marken under mig, vad är det jag håller på med? Vad har fört mig hit? Inget vatten stiger över fjärde våningens fönster här. Inga kärnkraftverk hotar min tillvaro vad jag vet. Självklart kan jag inte mäta mina prövningar med en japansk invånares, fast på nåt vis så blir det mer kännbart när såna här katastrofer inträffar.
Mina tankar går till alla drabbade i Japan. Jag hoppas att deras prövningar snart ska ebbas likt vågen som ödelade deras städer. Att härdsmältor och jordbävningar inte ska hota familjers möjlighet att se varandra växa upp, leva och njuta av sitt liv tillsammans. Jag hoppas att alla tusen som inte vet kommer till insikt, så att de slipper leva i ovisshet över deras nära och kära.
Naturens krafter rår jag inte på, däremot kan jag önska att min egen inställning till vissa saker kan ändras snarast. Senaste tiden har jag fokuserat, kanske inte på det mörka, men på mindre ljusa ting i min vardag. Jag vill verkligen må så bra som jag gjorde för fyra år sen- frågan är bara vad jag ska göra för att nå dit igen?
LittleMissOnebar 