Månadsarkiv: november 2010

*I en vit vinterskrud*

Löven byttes mot snö, snö som försvann en stund men kom åter. Nu ligger den där och smeker den frysta marken med sin lena yta. Rusket satte skräck i bilkörningen, som på nålar satt jag i det uppvärmda peugeotsätet och bara ville fram. Fram till Norrköping och dess kreativa innehåll- eller kanske icke kreativa, för en stund. Föreläsningar utan mening- för en stund.

Inte för det faktum att det var helt ointressant, det var det. En man var till och med lite attraktiv och det är stort, stort för Campus Norrpan. Verkstäderna har gett mig ro- det är där jag trivs- där jag hittade tillbaka till mig själv igen. Mina kamrater känns mer och mer som vänner, jag trivs mer och mer i deras sällskap. Motivationen börjar triggas. Kanske är det rätt ändå – jag ger det iallafall en chans, en ärlig chans.

När vinterskruden ligger över mitt landskap når jag så en go vän äntligen på telefonen. Vi ska talas mer ikväll. Jag saknar – finns inga ord för hur mycket jag saknar. Jag saknar kuststaden med vinden – till och med vinden! Jag saknar min Sara. Jag saknar min Pia. Jag saknar Ölandsfamiljen.

Till slut kurar jag upp mig i soffan med den nyvärmda glöggen, filten och ljusen brinner varmt i lyan. Trivsamt minns jag tillbaka på energin och livet då. Med sinnet inställt på lugnet nu…

Annonser

Jag befinner mig i november, sjunker mer och mer in i vinterns årshalva och jag finner trots allt lite ro i det. Druckit ur mitt kaffe, pausar i plugget och begrundar mina dagar. Begreppen flyter i ett töcken i mitt huvud och jag finner visst lite förståelse…förståelse utan djup.. förståelse som ska ge 4 stora högskolepoäng… min förståelse kommer inte fylla sitt syfte. Förståelsen över detta ger mig dock ingen ångest längre, jag känner mig ganska lugn.
En undran sträcker sig mer och mer i mitt sinne, en undran om jag verkligen hittat rätt? Tankarna susar förbi i periferin, samtidigt som Lasse spelar sin musik i mina datorhögtalare. dada da da da da da daa, dada da da da da daa… dom tomma stegen är halvfyllda. Jag går, men utan att jag vet mitt mål. Jag pladdrar, vet inte ens om jag själv förstår vad jag säger.
Funderar på om livet ska ta ännu en vändning… ändrar jag mig igen?

Annonser
%d bloggare gillar detta: